[provrörspappan]
Den 17 juni 1999 inträffade det största i mitt liv: då föddes mina döttrar Annavera och Matilda på Östra sjukhuset i Göteborg. Det är två mycket speciella barn. Inte nog med att de tillkom efter provrörsbehandling, de föddes elva veckor för tidigt och fick tillbringa sina första sex veckor i livet på sjukhus. De var som två små fågelungar när de föddes, och kontrasten mellan de dansande änglar de är nu kan inte vara större. "Provrörspappan" är den dagbok jag skrev från tiden innan jag och min hustru påbörjade barnlöshetsutredningen fram tills barnen fick följa med oss hem i augusti 1999. Jag har försökt få den utgiven tidigare utan att lyckas och väljer nu att publicera den på Internet istället, för att andra par i samma situation ska kunna få ta del av min berättelse.


NYHET: Nu kan du köpa min bok i behändigt pocketformat! Pris från 300 kr.
Gör din beställning här


INNEHÅLL:
Förord
Del I: Behandlingen
Del II: Tiden fram till förlossningen
Del III: Annavera och Matilda
Efterord


Stolt fader med Matilda och Annavera på Tjörn sommaren 2001. Foto: Karin Nystås

Boken tillägnas
Annavera Margaretha och Anna Matilda Viola.
Mina barn. Mina vänner.
Jag lovar att vaka över er.

FÖRORD

Det här är berättelsen om hur det gick till när jag blev pappa till Annavera och Matilda. Det är historien om en man som långsamt tvingades till den grymma insikten att han inte kunde få barn. Och vad som hände därefter.
Det är berättelsen om den behandling mot barnlöshet som jag och min hustru Karin gick igenom. Om undersökningar, utredningar, konstiga hormoner och läkare som klämmer och gräver och sticker med spetsiga instrument.
Det är också berättelsen om att bli förälder till två för tidigt födda barn, och om att ha barn som vårdas på neonatalavdelning. Detta gick vi igenom. Tillsammans. Vi bar varandra genom dom händelser jag skriver om i den här boken.
Därför är "Provrörspappan" lika mycket Karins berättelse - även om den skildrar mina tankar och bär min synvinkel på händelserna. Men texten är granskad och godkänd av henne.

Jag vill också tacka alla människor som på något sätt varit inblandade i utredningen och behandlingen av vår barnlöshet:

  • Doktor Jonas Hugoson på Östra Sjukhuset i Göteborg. Det var han som lyssnade och förmedlade den första kontakten med experterna på IVF-enheten.
  • IFV-enheten på Kvinnokliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg - framför allt doktor Göran Westlander och docent Lars Nilsson.
  • Specialförlossningen och special-BB på Östra Sjukhuset.
  • Neonatalavdelning 23 på Mölndals Sjukhus där barnen fick den bästa omvårdnad under sina första sex levnadsveckor.

Innerligt tack, alla.

Den här boken har tillkommit under den process som resulterade i födelsen av Annavera och Matilda. Den är skriven under tiden och endast varsamt genomgången och redigerad i efterhand. Således pendlar den mellan hopp och förtvivlan, ångest och himlastormande glädje.
"Provrörspappan" är ingen faktabok och ska inte heller användas som en sådan. Dom faktauppgifter som förekommer är tolkade ur min synvinkel. Det kan därför förekomma felaktigheter.

Furulund, Partille i augusti 1999


PROVRÖRSPAPPAN

Del I: Behandlingen

Lidingö, sommaren 1991. En ung och rätt naiv man skulle utbilda sig till ungdomsledare, när hans väg plötsligt korsades av den mest speciella individ han nånsin mött. Hur skulle jag kunna veta då att hon tre år senare skulle bli min fru?
Karin hade redan hunnit jobba som ungdomsledare ett år i Svenstavik, sex mil söder om Östersund. Nu hade hon kommit till Lidingö för att delge oss nybörjare sina erfarenheter.
Vi gifte oss 1994, den 23 juli, i samma kyrka som jag en gång konfirmerades i, som 13-åring, S:ta Maria Kyrka i Finspång, Östergötland. Det blev en osannolikt varm dag, med ett hundratal gäster på en lyckad fest i Missionskyrkan i Finspång.
Vid den här tiden bodde vi i Jämtland, dit jag hade flyttat efter mitt första år som ungdomsledare i Arbrå, utanför Bollnäs i Hälsingland. Men i december 1994 lastade vi den gamla Saaben full och for ner till Karins födelseort Partille, där vi fortfarande bor.

Jag föddes i december 1971 med ryggmärgsbråck och opererades bara några minuter gammal. Läkarna räddade mina ben, men skadade en del nervbanor i bäckenregionen, skador som medfört nedsatta funktioner där.
Jag lider av inkontinens och kissar med hjälp av plastkateter ungefär fyra gånger dagligen. Jag är även opererad för ljumskbråck och som vuxen för en misstänkt skada på testikeln i samband med en infektion. Läkarna befarade att testikeln hade snurrat sig ett varv. Det är en skada som inte enbart förorsakar stor smärta, utan även kan leda till sterilitet. Att kunna få barn, se livet gå vidare genom sig själv, ser jag som en överskuggande orsak till att vi överhuvudtaget går omkring här på jorden i våra ibland hopplösa liv. Ärligt talat har jag svårt att se en mer viktig uppgift.

Så vi ville ha barn. Vi var 24 år och gjorde de första allvarliga försöken att bli med barn. Vi gjorde som alla par som vill ha barn gör. Karin slutade med p-pillren i maj 1995 och därmed trodde vi att det handlade om en tidsfråga.
Vi inbillade oss.
Då visste vi inte att Karin gift sig med ett vandrande preventivmedel.
En gång, ett enda tillfälle, ett enskilt tillfälle, trodde vi faktiskt på allvar att Karin var gravid. Min hustru gick över tiden. Och när jag säger gick över tiden så menar jag inte en dag hit eller dit. Den här gången handlade det om veckor. Mensen kom inte.
Sakta, sakta började vi hoppas. Jag tror jag hoppades så mycket att jag drömde om det. Jag drömde om bäbisar som inte luktade illa, vackra, oemotståndliga småbarn, jag såg mej själv gå omkring med dom, tvillingar, trillingar, femlingar, hela regementen med ungar, rummen var fyllda av dom och allihop var mina, mina, mina... Man bör ha klart för sig att Karins menstruationer så gott som alltid varit oerhört punktliga, man kan nästan ställa klockan efter dom. Därför trodde vi givetvis att denna enda gång, detta enda tillfälle, då Karin gick över tiden, bara kunde bero på att hon var med barn. Som alla förstår sprack bubblan efter, om jag inte minns fel, tre veckor, möjligen två plus någon dag, det var höst, 1995, och världen mörknade omedelbart, när mensen kom och vi tvingades backa tillbaka med släckta förhoppningar. Karin har aldrig gått över tiden efter det. Vi var förkrossade, jag var slut, nere för räkning, ute ur bilden, totalt under ytan och definitivt på minus. Det skulle emellertid dröja flera år innan vi vågade inse att vår grymma barnlöshet kunde ha medicinska orsaker. Tills dess framlevde vi våra dagar, medan allt fler av våra vänner och bekanta fick barn, underbara ungar, men dom var inte våra och jag tröstade mej med att dom säkert luktade illa.

Det var ett stort och inte alls självklart steg att kontakta läkare. Ett steg som vi, och inte minst jag, drog oss för in i det längsta.
Det var ju ett nederlag, ett nederlag som låg i själva barnlösheten, det, och en känsla av skam, av att inte vara normal, inte kunna få barn. Herregud, alla andra blev gravida hur enkelt som helst, dom behövde bara titta på varann så svällde magarna upp, och ju längre vi led i vår egen sorg, ju enklare gick det för alla andra.
Förnuftet sa oss att det inte var sant, men vem orkade lyssna på förnuftet när själen var cynisk och bitter?

Till följd av mina medfödda och förvärvade skador i urinvägarna står jag under regelbunden kontroll av läkare på Östra Sjukhuset i Göteborg. Med några års mellanrum kallas jag dit för att genomgå ett antal olika undersökningar, mer eller mindre smärtsamma.
Till dessa mer eller mindre smärtsamma ingrepp hör en synnerligen obehaglig invärtes kameraundersökning av urinrör och urinblåsa. En 30 centimeter lång järnstav med ett minimalt kameraöga i ena änden förs in i urinröret, varpå läkaren kan följa dess väg via en bildskärm bredvid.
Jag ska inte bli mer detaljerad än så. Men detta faktum, att jag står under kontroll, eller övervakning om man så önskar, blev slutligen det som fick mej, oss, att ta kontakt.
I efterhand är jag givetvis innerligt glad för det.

Våren 1997 ringde jag den läkare som ansvarar för mitt fall på Östra Sjukhuset. Hans namn är Jonas Hugoson. Han är en av Sveriges främsta urologer, och en man för vilken jag hyser den djupaste respekt. Han har alltid behandlat mej med mildhet och lugn, och inte heller den här gången svek han mej.
Jag fick först inte tag på honom och fick be honom att ringa upp, vilket han också gjorde. Jag drabbades omedelbart av tunghäfta och ångest och skam, och det var ett under att jag överhuvudtaget lyckades få fram mitt ärende. Efteråt mindes jag inte exakt vad jag sa, jag mindes bara att samtalet ägde rum och kom ihåg huvuddragen av det. Jag mindes också att det var ett av de svåraste telefonsamtal jag genomfört under hela mitt liv.
Doktorn hade min journal framför sig under samtalet. Han visste således allt om mej, han kände till min sjukdomshistoria, den behövde jag inte upprepa för honom. Jag förklarade för Jonas Hugoson att jag och min hustru under en längre tid försökt att få barn, men att detta inte lyckats och att vi nu var oroliga för att någonting var fel. Doktorn visade full förståelse för vår oro. För att lugna mej sa han att det faktiskt finns hjälp att få.
Jag minns inte vad jag tänkte när jag hörde det, men förmodligen blev jag lugnad, åtminstone tillfälligt. Doktorn sa sedan att han tänkte ge mej en remiss till kvinnokliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, dit jag skulle gå för att lämna ett spermaprov.
Detta prov skulle levereras i ett provrör, som transporterats i kalsongerna, mellan kvart över sju och åtta på morgonen. Det där tyckte jag var oerhört pinsamt, när doktorn sa det, för vi vet ju alla på vilket sätt ett spermaprov kommer till. Det fick dessutom inte vara äldre än 60 minuter.

Augusti 1997:
Instruktioner kom från kvinnokliniken. Jag anmodades att inkomma med ett spermaprov i bifogade provrör, som skulle transporteras i kroppstemperatur och vara högst en timme gammalt.
Dagen innan gick jag hukande fram till disken i en tobaksaffär i Sävedalen med en glansig herrtidning, som jag betalade, snabbt rullade ihop och stoppade under jackan.

Efteråt stoppade jag provröret innanför kalsongerna. Tidningen slängde jag i sopnedkastet på väg ner till bilen, magasinet hade tjänat sitt syfte.
Så snabbt jag kunde körde jag sedan den dryga milen till kvinnokliniken och gick in för att fråga efter vägen till rätt avdelning. Fyra trappor upp ligger det som kliniskt nog kallas reproduktionsmedicinska avdelningen. Här finns Sveriges skickligaste läkare och experter på barnlöshet. Här utförs provrörsbefruktningar dagligen. Den medicinska termen är In Vitro Fertilization, och förkortas IVF.
Jag smög mej in där, det var en enda lång korridor med stolar utmed väggarna. I de flesta fall satt det redan så här tidigt på dagen människor i stolarna, väntande, förhoppningsfulla, i några fall trötta och slitna, tärda efter en besvikelse för mycket.
Jag tog mej fram till sjuksköterskeexpeditionen, ungefär halvvägs ner i korridoren, och tittade förvirrat in genom ett draperi som skylde dörröppningen. En vänligt leende sköterska såg frågande på mej - detta minns jag som om det var i går, som i en film minns jag det, mitt första besök på avdelningen, och jag är säker på att jag aldrig kommer att glömma det. Jag presenterade mej och mumlade fram att jag hade ett prov att lämna. Jag kände mej oerhört exponerad och utlämnad, som nånting ytterst skört och genomskinligt, tunt, försvarslöst. I detta ögonblick kände sköterskan igen mitt namn och lyste upp.
- Vi har väntat på dej, sa hon. Jag trevade efter provröret och lade det i sköterskans öppna hand.
- Vad händer nu? frågade jag.
- Nu ska provet analyseras, sa sköterskan. Sen skickar vi provsvaret till doktor Hugoson, som sen hör av sej till dej om några veckor.
- Tack, sa jag, som med en döendes sista utandning. Jag vände mej om och gick, på nya lättare fötter, tillbaka genom korridoren, mot utgången. Det andra steget var taget.

Det tog lång tid innan vi fick svar på spermaprovet.
Till sist ringde jag Östra Sjukhuset själv och bad dom be Hugoson att ringa upp. När han väl gjorde det blev det en ganska surrealistisk upplevelse. Först mindes han inte vilket prov jag talade om. Men sen letade han snabbt fram resultatet.
Följande dialog utspelade sig:
Doktorn:
- Är det verkligen ett spermaprov, det här?
Jag:
- Ja, det hoppas jag.
Doktorn:
- Märkligt...
Tystnad. Doktorn:
- ...det fanns nämligen inga spermier i det.
Jag:
- Vad?
Doktorn:
- Ditt prov innehöll inga spermier.
Jag:
- Nähä.
Doktorn:
- Men det är inte så allvarligt. Oroa dej inte.
Jag:
- Jag tycker nog att det låter rätt så allvarligt, jag.
Doktorn:
- Nja, forskningen ligger ganska långt framme på området. Det ser ut som om det helt enkelt är stopp i dina sädesledare. Men det går att lösa.
Jag:
- Det låter ju bra. Men vad händer nu?
Doktorn:
- Nu gör jag så att jag skriver ut en ny remiss till SU åt dej. Sen tar dom över hela utredningen. Det kan ta ett par månader innan dom hör av sej.
Jag:
- Tack, snälla doktorn.
Doktorn:
- Hej.
Klick.

Jag satt kvar i några sekunder med luren i handen, lade sen på den och tog några djupa andetag. Försökte samla mej, men hur samlar man sig efter ett sånt besked och hur talar man om det för sin fru?
- Ursäkta mej, älskling, men det är så att jag inte har några spermier.
Jag kan inte svära på att den exakta ordalydelsen stämmer, eller att det var så här samtalet gick till, men det är fortfarande ett av dom värsta besked jag ställts inför.
Det var mycket tungt att leva med.
Men på något sätt gick det, på något sätt gick vi vidare, tog vi oss framåt. Det gick några månader, plötsligt var det 1998 och vår första, gemensamma kallelse till Sahlgrenska kom med posten.

24 februari 1998:
Vi träffade doktor Göran Westlander för första gången. Han var en snäll, ganska ung, mycket sympatisk läkare, som beskrev hur dom kunde hjälpa oss på kliniken, samt klämde på mina testiklar.
Det är något av det i särklass värsta en läkare kan göra mej rent fysiskt. Man spänner sej som en stålfjäder, som ett järnrör, och det gör ju inte det hela mindre obehagligt.
En annan doktor sa vid ett annat tillfälle på ett helt annat sjukhus i ett annat liv att han aldrig hade sett någon mer överkänslig patient än mej. Jag vet inte, men förmodligen är det sant. Westlander ritade en krumelur på en lapp, och sa att krumeluren föreställde mina könsorgan, med testiklar och bitestikel. Han förklarade att dom tänkte punktera bitestikeln, som ombesörjer spermieproduktionen, och gå in med en nål och plocka spermier direkt. Om det fanns några alls, men doktorn verkade ganska övertygad om detta. Han sa dessutom att avdelningen ville skynda på vår utredning, eftersom dom funnit vårt fall medicinskt intressant. Kliniken samlade på fall där man plockat spermier från mannens bitestikel och sedan genomfört en provrörsbefruktning. Informationen var snabbt avklarad. Doktorn skrev sen upp min frus namn och personnummer för att, som han uttryckte det, dom skulle veta att jag kom med rätt flicka, och inte tog med mej olika varje gång. Jag förstod givetvis genast att han skämtade.
Slutligen anmodades vi att ringa barnmorskan på avdelningen för att boka en tid för denna interpunktion. Jag nådde henne på hennes telefontid mellan halv två och tre på eftermiddagen torsdagen den 5 mars i veckan efter vårt besök. Det var ont om tider på avdelningen. Först tisdagen den 28 april fanns det en, som jag omedelbart tackade ja till.

28 april 1998:
Vi kom till Sahlgrenska vid pass halv tio på förmiddagen.
Jag var nervös, orolig. Det hade kommit information med posten med instruktioner om mina detaljförberedelser inför ingreppet. Det känsligaste var att jag tvingats raka mej. Att jag kom med rakat kön till sjukhuset för att blotta mej på en hård brits. Efter alltför lång väntan blev jag uppropad och fick gå in i ett rum och byta om. Några minuter senare uppenbarade jag mej i undersökningsrummet iförd endast ett par långa, sladdriga knästrumpor och ett vitt sjukhuslinne. Där satt min fru redan. Jag fick lägga mej på en brits.
Doktor Göran Westlander skulle genomföra ingreppet, men ett par andra personer befann sej också i rummet. Doktorn satt på en pall till höger om mej, Karin vid mitt huvud. Jag höll hennes hand. Det var ett viktigt stöd, det var för hennes skull, för vår skull, jag gick igenom detta.
Doktorn kände med fingrarna att testiklarna var som dom skulle, att dom låg rätt, det gjorde ont, jag försökte andas lugnt och djupt. Doktorn tog en nål och stack. Jag hade tidigare fått lugnande tabletter, nu fick jag också en bedövning, en injektion, i pungen, jag snyftade till, jag var väldigt rädd, skulle det kännas så här ville jag inte vara med, då var det lika bra att avbryta, då klarade jag inte av det.
När jag hade fått injektionen kramade jag Karins hand hårt. Barnmorskan i rummet såg på mej och sa "det är du som vill göra det här, du måste stå ut, det är ju du som vill det här, eller hur?". Så sa hon, jag nickade, tyckte att hon lät sträng, oresonlig, men förstod vad hon sa, förstod att hon ville väl, att dom alla ville väl.
Sen sa hon att dom tänkte lämna rummet i ungefär en halvtimme, så att bedövningen skulle hinna verka i lugn och ro, så att jag skulle hinna bli lugn. Så dom lämnade rummet, dom lämnade mej och Karin kvar där och jag minns nästan ingenting alls av dom följande 30 minuterna.
Efter en kort stund kände jag hur jag försvann in i ett töcken, en dimma. Omvärlden blev vagare, otydligare, jag fnissade till, det var precis som att vara berusad, jag skulle falla omkull om jag försökte ställa mej upp nu.

När halvtimmen gått kom Westlander och sköterskorna tillbaka. Jag var lugn och lullig. Barnmorskan tog en engångsrakhyvel och rakade mej ännu mer, tills jag nästan blev slät som en barnstjärt mellan benen.
I vanliga fall hade jag vrålat högt, hon var ganska hårdhänt, men nu kände jag knappt alls hur hon avlägsnade all min behåring. Jag låg så under resten av ingreppet, som gick ganska fort. Doktorn stack in en nål i bitestikeln och sög ut en spruta med sädesvätska. Denna vätska placerades sen av en sköterska i ett mikroskop, och studerades grundligt. Fanns det några spermier i provet? Måste det tas fler? Vi väntade och undrade.
- Jo, här ser jag en, sa sköterskan till sist. En, två, tre, fyra, räknade hon. Fyra spermier. Lite trötta, men dom finns där. "Inte fler", tänkte jag. Doktorn log.
- Det är bra, det räcker, det är fullt tillräckligt, sa han sen, fortfarande leende.
Han tog av sig handskarna och förklarade att vi inte behövde ta fler prover nu. Det här var bara en första kontroll för att se om det överhuvudtaget existerade några spermier. Efter ytterligare en timme, bedömdes jag kapabel att lämna sjukhuset. Då hade dom hunnit bjuda både mej och Karin på en bit mat, smörgås och saft. När vi kom ner till parkeringsplatsen hade vi stått över tiden och fått böter. En protest till parkeringsbolaget med hänsyn till omständigheterna avslogs en vecka senare och vi betalade böterna.
Får väl dra av dom på barnets veckopeng, eller nåt...

Nu var läget följande:
Karin och jag var placerade i klinikens kö för par som väntar på IVF-behandling. Den kön var mycket lång, men doktorn bedömde att vi borde kunna få göra ett första försök inom nio till tolv månader.
Det räknades som en kort väntetid.
Den normala väntetiden var tre år i det här landstinget, men vi hade, på grund av den där medicinskt intressanta aspekten, placerats i en kortare kö, ungefär som en gräddfil lite vid sidan om.
För detta var vi givetvis oerhört tacksamma.

Sommaren 1998 blev lång och regnig med mycket arbete på varsitt håll för mej och Karin. Jag jobbade på skolbibliotek, Karin på behandlingshem, vi flyttade under tiden till bostadsrätt och hade inte tid med nån semester alls. I oktober kom kallelsen, till Karin, den här gången.
Hon skulle nu genomgå en ultraljudsundersökning av livmoder och äggstockar.

14 oktober 1998:
Vi var där redan klockan 8 på morgonen, och väntetiden blev lång även denna gång. Karin fick så småningom byta om och har enbart sina strumpor på sig och ett vitt sjukhuslinne, när dom ber henne sätta sig i gynekologstolen. Hon har fått ta stolpiller för att det inte ska göra så ont. Det är en barnmorska i rummet samt, efter förfrågan och Karins godkännande, en ung, kvinnlig läkarstuderande, som är närvarande som observatör.

Jag sitter vid Karins huvud och har hela tiden kontakt med hennes kropp, en hand på axeln eller mot kinden, pannan, håret, jag kan ju bara beskriva vad jag ser, men jag förstår att det gör ont och att det är mycket obehagligt, jag känner hur Karin spänner sej, hur hennes kropp rycker till när barnmorskan för in sina redskap i henne.
På en monitor kan vi sedan se Karins livmoder, äggblåsor och äggledare, barnmorskan säger att allt ser bra ut. Någon genomlysning av äggledarna ska därför inte vara nödvändig. Barnmorskan nöjer sej med det, Karin får gå ut och byta om igen. När hon är klar sätter vi oss i korridoren och väntar, vi får inte gå förrän dom säger till, dom vill ta en del blodprover på Karin, en vänlig sköterska hämtar en kopp te och en smörgås åt henne under tiden. Karin har sjukskrivit sej onsdag, torsdag, fredag i veckan, hon är väldigt öm efteråt. På kvällen går vi och ser Katt på hett plåttak på Folkteatern. Ingvar Hirdwall är lysande.

2 november 1998:
Måndag morgon. Nu är vi nästan framme vid nutiden, vi jagar framåt genom tiden, vi har nått ända hit. Klockan 9 håller en barnmorska en information om hur IVF-behandlingen går till. Det är vi och tre andra par i olika åldrar i ett litet rum. Jag kommer försent eftersom vi inte hittade nån parkeringsplats, SU är fullt av skadade efter brandkatastrofen på Hisingen tre dagar innan, 63 ungdomar dog. När jag kommer in har barnmorskan precis visat en informationsfilm på video, som hon nu förtydligar ytterligare genom att återberätta den muntligt. Jag förstår slutligen att vi är framme i kön, vi är framme och har rätt att inleda behandlingen. Allt känns så påtagligt. nerverna sitter utanpå kroppen, det är vår tur nu, vinden har vänt, hey yo.

Det är i första hand Karin som ska behandlas nu. Först ska hennes hormonproduktion stoppas med hjälp av en särskild sprej, Suprecur, en nässprej som hon tar fyra gånger om dagen i varje näsborre, totalt åtta sprut. Barnmorskan berättar om olika biverkningar, jag lyssnar som i ett töcken, huvudvärk, trötthet, illamående, räknar barnmorskan upp. Dåligt humör, säger hon, och den unge älskaren mittemot ler menande åt sin flickvän intill, även hon ler, skrattar till, jo, dåligt humör kan man ha även utan nässprej. Efter några veckors sprejbehandling, som sänker hormonnivåerna radikalt, ska kliniken testa genom blodprov om nivåerna är tillräckligt låga. Är dom det inleds nästa fas - stimuleringen av hormonerna, nu ska balansen återställas och mer därtill, äggproduktionen ska kontrolleras, manipuleras. Det måste finnas ägg att plocka från henne. Stimuleringen sker genom dagliga sprutinjektioner, som Karin ska ta själv, på egen hand, under några veckors tid, innan det är dags att vi båda inställer oss på nytt på kliniken för The Big Moment. Förmodligen sker detta någon gång under vecka 50 eller 51. Då tar man ägg från Karin och spermier från mej, varefter befruktning sker utanför kroppen i provrör, äggcellerna förblir där i väntan på delning och ett par dagar senare återförs förmodligen två av äggen till Karins livmoder. Sen kan man bara vänta och se om försöket lyckades eller inte. 30 procent lyckas, det är inte många, ännu färre leder till barn, risken för missfall är stor.

Allt detta och mer därtill berättar barnmorskan med låg, lugn röst och hon ber oss att inte ha för stora förhoppningar, fallet blir desto tyngre då, och Karin ser hur en av kvinnorna i rummet stryker undan en tår från ögat.

Samma eftermiddag har vi en besökstid hos docent Lars Nilsson. Det är han, en stor, tunnhårig, lite bullrig läkare, som ska hjälpa oss. Han är Sveriges skickligaste IVF-läkare, vårt förtroende för honom är stort, närmast orubbligt.
Denne store man talar en stund med oss och undersöker sen Karin ännu en gång med ultraljud, konstaterar att det ser mycket bra ut. I samband med nästa menstruation ska behandlingen påbörjas.
Det är redan på torsdagen den 5 november, lite kort varsel, men Lars Nilsson tror att det ska gå att ordna.

Vi träffar barnmorskan från morgonen igen, den här gången i enrum, enskildhet. Hon repeterar det hon sa på morgonens information, tittar i sin kalender och tillsammans planerar vi behandlingen.
Vi får recept med oss hem. Om inte mensen dröjer så börjar Karins hormonbehandling på torsdag. Hon ska ringa om den inte kommer i tid.
Men det gör den och nu har Karin tagit sin nässprej fyra gånger om dagen varje dag sen den 5 november.

5 november 1998:
Karin började med hormondämpande nässprej. Hon kände effekterna av sin behandling på flera sätt. Hon hade konstant huvudvärk, led av trötthet och var rent allmänt fysiskt försvagad.
Min hjärna gick in i kaos, bilder flimrade genom den dag och natt. Jag hade svårt att sova, jag kunde inte sova, jag somnade hjälpligt nån gång efter tre och sov sen tungt fram till lunch, dygnet rubbades.
Det var bilder från min uppväxttid, min barndom, tonåren, dom där åren, dom kom tillbaka nu, flög ner över mej, attackerade mej, det var inte roligt, jag grät en del, hjärtat bultade hårt. Jag borde ha lagt allt det där bakom mej.
Hur skulle jag nånsin kunna vara pappa, jag visste ju inte hur man gjorde, jag visste ingenting, så hur skulle jag kunna vara pappa själv? Och vad skulle hända om det här fungerade? Jag blev galen om det inte fungerade, jag blev galen om det fungerade, hjälp mej, hjälp mej, någon.
Men jag ringde ingen, jag agerade inte, jag rörde mej inte, jag satt bara stilla, apatisk, stirrade med den där frånvarande blicken som min fru hatar, kände hur jag föll ner, ner, ner, genom rymden, genom tomheten och jag landade sen hårt med ett ekolöst ljud på den kalla, hårda jorden.
Det var en process, var det en process? Hur skulle jag kunna veta? Vi var med om nånting som vi aldrig gjort förr och jag visste att jag var tvungen att hålla fast, hålla mej kvar i den känslan, att det var vi, hon och jag, att vi gjorde det här tillsammans, men tankarna kom hela tiden till mej, att innerst inne var jag ensam, innerst inne hade jag ingen annan än mej själv, om ens det, och jag visste inte om man kunde lita på den personen.
Mina tankar, min hjärna, varför tänkte den så svåra tankar, varför drev den mej hela tiden in i tårarna?

I dag är det den 18 november.
Nästa tisdag, den 24 november, ska Karins hormonnivåer kontrolleras. Klockan kvart över sju på morgonen tas ett blodprov, som är analyserat och klart till kvart i fyra på eftermiddagen samma dag, då vi ska infinna oss där. Om detta vet jag ingenting i skrivande stund. Men jag tror att jag har uttömt allt för tillfället, allt som min hjärna ville bli av med.

Tisdag 24 november.
Två besök på SU.
Först kvart över sju på morgonen för att ta ett blodprov på Karin. Hormonnivåerna ska kontrolleras.
Vi vill betala, men Kvinnoklinikens kassa är stängd på grund av sjukdom på morgonen.Vi får betala nästa gång istället.
Det är en trixig väg, men den minst trixiga vägen, man måste köra med bilen. Jag är nära att köra fel och hamna på E20 mot Malmö. Byter fil i sista stund.

Samma eftermiddag ska vi komma tillbaka för att träffa doktor Lars Nilsson och barnmorskan Charlotta Werner. Hon var med när dom punkterade mina testiklar första gången. Hon har mitt fulla förtroende.

Efter en dag i Borås för min del, och en dag i särskolan för Karins del, hämtar jag henne utanför hennes jobb och kör direkt till SU. Karins namn ropas upp nästan med en gång, bara några minuter efter den inbokade tiden, 15.45. Jag följer med in i undersökningsrummet. Doktor Nilsson och barnmorska Justina, som vi träffade på informationen vid vårt förra besök, diskuterar nästa dags program med ryggarna vända mot oss.
Jag noterar att doktorn ser trött ut, lätt orakad, men ändå - stor värdighet strålar ut från hans ryggtavla. Den här mannen bär vår framtid i sina händer, tänker jag. Vi hänger våra jackor över ryggen på den ena av de två besöksstolarna. Syster Justina går.
- Hej, vi har träffats förut, säger doktorn sen, frågande, halvt bortvänd, medan han bläddrar i våra papper, drar några streck och sätter några kryss här och var.
- Ja, svarar vi. Doktorn ler och tittar ömsom på oss, ömsom i våra papper. Han förstår att vi väntar och berättar om Karins hormonvärden:
- Låga och bra, säger han. Ni kör igång i morgon.
Han ber Karin att klä av sig och sätta sig i gynekologstolen. Hon är spänd först, men lyckas slappna av. Sen genomför han en - ursäkta ordvalet - ultrasnabb ultraljudsundersökning på Karin.
- Det tog max tio sekunder, säger hon i bilen efteråt. Hon får stiga ner och klä på sig. Allting såg bra ut, slemhinnorna var friska.
- Nästa gång blir mer spännande, säger doktorn.

Jag har suttit på en stol i hörnet, precis som förra gången, så att jag kan se vad som händer på monitorn och hålla Karins hand. Det är viktigt för mej att få hålla hennes hand, eftersom det är det enda jag kan göra och eftersom det ibland känns som om jag inte är där eftersom dom hela tiden tycks tala med Karin och inte med mej.
- Du kan komma fram ur mörkret och sätta dej här igen, säger doktorn till mej. Jag gör som jag blir tillsagd och sätter mej tungt i den ena besöksstolen. Karin kommer ut påklädd och sätter sej i den andra stolen. Sköterskan som ropade upp oss har kommit in i rummet nu igen.
- Har vi nån blodgrupp på Karin? frågar doktorn henne.
- Nej, svarar hon.
- Vi har bara på Michael, säger doktorn.
- Jag tror inte att det blev nån tagen, säger Karin.
- Men första gången togs ju flera prover, säger jag.
- Det var nog bara HIV och sånt, säger sköterskan.
- Det vore bra om vi fick blodgrupp på dej också. Gå till provtagningsrummet direkt efter det här och be att dom tar en blodgrupp. Sen sätter du dej och väntar i korridoren så kommer barnmorskan att förklara vad som händer nu framöver. Hej så länge, säger doktorn.
- Dom här papprena vi fick förra gången, säger jag, vi har skrivit under dom nu. Ska vi lämna dom här nu till dej eller till barnmorskan sen?
- Jag kan ta dom nu så lägger vi in dom i er journal, säger doktorn. Karin tar fram papprena och ger dom till honom. Ifall jag inte har sagt det tidigare, så rör det sej om papper där vi tillåter provrörsbefruktning med, forskning på och frysning av våra ägg och spermier. Vi lämnar rummet.

Karin tar dagens andra blodprov. Två provrör fyllda med den röda vätskan skickas iväg för analys.

Ganska omgående får vi träffa barnmorskan Charlotta Werner i ett samtalsrum. Hon går igenom med oss vad som händer nu. Hon har vår journal framför sej.
- I morgon går du ner till halva dosen nässprej, säger hon. En sprejning i ena näsborren fyra gånger per dag. Hon börjar fylla i ett grönt protokoll med markeringar för dagar och preparat. "Dagbok för dig som ska genomgå provrörsbefruktning", står det som överskrift. Sen, under Karins namn och personnummer, följer ett rutsystem med fem rader och 15 rutor. Överst står "Start 'cykeldag'" och sen de 15 rutorna med en siffra i varje, en för varje dag. På rad två står "datum". Charlotta har fyllt i den 25/11 - i morgon, dagen då Karin ska börja med injektionerna. På tredje raden står "blodprov" - Karin ska till SU för att ta blodprov den 27 och den 30 november, till att börja med. Vartefter får hon nya datum. I rutorna för den 27 och 30 står bokstaven "Ö" - "Ö BETYDER ATT DU SKA TA ETT BLODPROV (ÖSTRADIOL)", står det i instruktionerna längre ner på pappret. På raderna under "blodprov" står namnet på olika preparat, varav Karin ska injicera ett, "Puregon", varje kväll med egen spruta. Den 30 november ska hon ringa SU på eftermiddagen för att eventuellt få ändrad dos. Fram tills dess är det 150 milliliter som ska injiceras av Puregonet varje kväll. Det gröna bladet innehåller mer information, om andra faser i behandlingen. Tanken är att det ska följa oss som ett slags dagbok. Det står "Inför äggaspirationen : Slutspruta: Injektion Profasi/Pregnyl 10 000 IU, subkutant, 2 torrampuller à 5 000 IU blandas med 1 st lösningsmedel och ska tas ..." Här ska sen fyllas i datum och klockslag. Under det: "Spraya frukost och lunch, sluta sedan." Jag fortsätter att citera pappret: "Vilodag Datum: ... Vilodag innebär ingen spray och inga sprutor i dag." Det finns också plats för att fylla i datum för lämning av spermaprov, men det är ju inte aktuellt i vårt fall, eftersom dom ska plockas direkt. "Äggaspiration Datum: ... Anmäl dig på sköterskeexpeditionen när du kommer kl ... Du ska vara fastande sedan midnatt. Ta med dig en ampull Profasi/Pregnyl. Din man är välkommen att vara med. Glöm inte att ta med samtyckelappen." Den har ju vi redan lämnat in. "Äggåterföring Ring två dygn efter äggutplockningen, dvs ... kl 09.30, tfn 031-***. Då får du besked om när återföringen ska ske. Du ska ha fylld urinblåsa. Ta med dig en ampull Profasi/Pregnyl."

Karin har tagit med sig ampuller och kanyler i dag. Barnmorskan ska visa henne hur hon blandar injektionen. Till varje gång ska hon använda tre ampuller, en med vatten och två med Puregon, 50 respektive 100 milliliter. Puregonet blandas direkt i sprutan och injiceras sen i magen med en jättetunn, kort nål.
Barnmorskan räcker över en till Karin.
- Det vill jag se dej göra nu, säger hon. Karin har inget val. Men givetvis klarar hon det galant.
- Det kändes nästan ingenting, säger hon efteråt. Den här provinjektionen innehöll bara vatten. Först i morgon kväll börjar hon på riktigt. Vi talar lite om den förra punktionen som gjordes på mej. Jag säger att bara jag får tillräcklig bedövning ska nog nästa gång gå bra också.
- Det är bara att du säger till, säger barnmorskan lugnande. Och du kommer att veta det två dagar i förväg, så du hinner förbereda dej mentalt.

I bilen på väg hem känner jag mej förunderligt lugn. Karin säger att hon varit orolig för att nånting ska ha gått fel, hon trodde att hon skulle känna av fler biverkningar. Men jag har aldrig riktigt tvivlat på att Karins del i det här skulle gå bra. Hon är i topptrim, det är inga fel på henne, det kommer bara att säga svisch när den dagen kommer. Vi går in i andra fasen nu. Det är spännande som fan.

Lördagen den 5 december 1998:
Det pirrar i hela kroppen. Jag försöker tänka tillbaka och minnas de veckor som gått. Ute ligger snön vit och blank och mjuk, alldeles mjölkvit och ren. Jag har köpt snöskyffel och sopkvast för att vi ska kunna hålla rent utanför bron.

Det är detta jag minns: Sprutorna. Det var november, onsdag, den tjufemte. På kvällen tog Karin sin första injektion. Jag satt med och hjälpte henne att hålla i dom pyttesmå behållarna med vatten och Puregon. Jag vinklade dom åt henne så att hon lättare skulle komma åt med sprutnålen. Först skulle vattnet i den ena behållaren sugas upp och sprutas ner i den andra behållaren med Puregontabletten. Den löstes upp i vattnet, och Karin sög upp blandningen igen och tömde den i den tredje behållaren. Allt blandades och sögs upp en sista gång. Nu bytte Karin nål på sprutan, till en ren och tunnare. All luft pressades ut i nålen innan Karin stack sig själv och injicerade Puregonet i magen. Efteråt sade hon att det sved.

Två dagar senare, fredagen den tjusjunde, skjutsar jag Karin till SU tidigt på morgonen. Hon ska lämna blodprov. På helgen åker jag och hälsar på min mor i Finspång. Hon fyller 51 och ska firas. Jag kommer inte hem förrän på måndagseftermiddagen, så Karin fick själv ta sig till SU den morgonen. Jag tycker att hon är duktig. Samma eftermiddag, den 30 november, en månad efter katastrofbranden på Hisingen, ringer hon SU för att få besked om hon ska ändra sin dosering i sprutorna. Det ska hon inte, blir beskedet. Däremot förväntas hon infinna sig på SU igen redan på onsdagen, nu i onsdags, den 2 december, för att lämna nytt blodprov och genomgå ett ultraljud till. Parallellt med sprutorna använder Karin nässprejen. Hon har börjat känna av biverkningarna, det ömmar i magen och hon är illamående.

Tiden för ultraljudet den 2 december är satt till 9.15 på förmiddagen. Vid pass 8 lämnar Karin blod och vi går över till ett litet café i en angränsande byggnad, vi dricker kaffe och te och äter en smörgås och är trötta och stirriga båda två.
Dom här resorna till SU tar på krafterna.
Vi går tillbaka till avdelningen och ropas, lätt försenade, upp. Docent Lars Nilsson tar emot. Han läser i journalen och ber Karin att byta om. Till mej säger han leende:
- Ja, du känner din plats.
- Ja, det gör jag, säger jag, reser mej och sätter mej på den stol i hörnet där jag suttit under alla dom ultraljud Karin genomgått. Härifrån ser jag bildskärmen bra. Med Karin på plats genomförs ultraljudet, det tar lite längre tid den här gången, docenten räknar och mäter omsorgsfullt alla äggblåsor. Dom är många och stora och syns på skärmen som svarta hål. Docenten mäter dom genom att placera ett koordinatkryss i varje hörn. Han läser upp storleken, så att barnmorskan i rummet ska kunna föra in uppgifterna i sin dator. "22 millimeter ... 16 ... 17 ... och här är en på hela 25 millimeter".

Senare sitter vi vid docentens skrivbord och hör honom säga att det gått oväntat snabbt med Karins behandling och att äggen måste plockas på lördag eller söndag. Samtidigt ska en ny Pesa, en punktion, göras på mig.
En känsla av overklighet övermannar mig och jag känner mig plötsligt helt gråtfärdig och måste kämpa för att inte tårarna ska välla fram. Jag minns inte exakt hur det gick till, men plötsligt satt vi ute i korridoren och väntade på att ropas upp av barnmorskan, för att bli informerade om slutinjektionerna. Hon är norska, talar norska, men Karin säger efteråt att hon var den barnmorska som gett oss de tydligaste svaren hittills. Hon kastar ett öga på Karins papper och flämtar till när hon ser hormonkurvan:
- Herregud, det var fort!

Det som är bestämt nu är att försöket ska ske redan på lördag.
Först vill dom göra ingreppet på mej redan på fredag, men lyckas sen klämma in det samma dag som Karins ingrepp görs.
Doktor Göran Westlander har uttryckligen sagt till om det, eftersom mina spermier kanske inte överlever en natts nedfrysning.

Torsdagen den 3 december, klockan 21.00, prick, tar Karin den sista injektionen, den som består av en helt annan blandning och startar ägglossningen.
Hon har ont och mår illa.

På fredagen får vi besked om att vi ska infinna oss på avdelning 66, våningen under den vanliga avdelningen, klockan 9.00 på lördagen, den 5 december. Det är i dag.
Nu är det sen eftermiddag och vi har varit hemma ett par timmar. Ingmar körde oss till SU och hem igen, eftersom ingen av oss fick köra bil efter ingreppen.

Vi var där redan 8.30 och anmälde genast vår ankomst och fick slå oss ner och vänta i dagrummet. Vi sa inte mycket, ingen av oss hade sovit särskilt bra, vi hade kommit på fastande mage och var ganska trötta.
Jag kände ångest.

5 december, kl. 9.05:
En sköterska hämtar Karin. Jag ombeds att vänta i dagrummet, i tron att hon snart ska komma tillbaka.
Men minuterna går och jag börjar fundera över om vi inte är lurade i alla fall och placerade på nån slags Alien-klinik där det utförs onämnbara, medicinska experiment.
Ensamheten slår sej ner i mitt knä, jag har ingen att fråga och var är min hustru? Vad gör ni med henne?

9.45-9.50:
Jag ropas upp av samma sköterska som hämtade Karin.
Jag får veta att hon redan är hos IVF-teamet och att äggplockningen är i full gång.
Jag hamnar på en sal, får byta om till ett vitt sjukhuslinne och lägga mej i en säng. Det är ett trebäddsrum, den första sängen upptas av en gravid kvinna som nyss opererats för blindtarmsinflammation, den tredje sängen är min och den i mitten är Karins, fast den inte står där just nu.

Sköterskan sätter ett id-band på min högra handled och en kanyl i vänster armveck. Hon samlar ihop min plånbok, mina nycklar och mitt armbandsur, lägger dom i ett kuvert, som hon förseglar och låser in på sjuksköterskeexpeditionen. Min uppfattning om tiden är efter detta tämligen oviss. Jag ligger där, naken med min rakade pung, en god stund innan det plötsligt blir dags att föra mej till avdelningen. Två sköterskor rullar iväg mej med säng och allt. Vi tar hissen upp. Där får jag en stund senare träffa min hustru. Hon ligger i sängen och är precis färdigbehandlad, säger att hon inte känner sej speciellt snurrig. Jag pussar på henne.
- Hur har det gått?
- Bra.
- Har du ont?
- Det är okej.
Sköterskorna rullar iväg med henne.

Jag leds in i ett mindre rum där ingreppet strax ska utföras på mej. Klockan är strax före 10.30, enligt klockan på väggen, och jag lägger mej på en smal brits, som armarna knappt får plats på. Jag är lite orolig för att jag ännu inte fått någon bedövning, men barnmorskan förhör sig nu om mina önskemål i den vägen.
Jag blir lugn.
Doktorn kommer in i rummet, en norrman vid namn Erling, tillsammans med ytterligare en sköterska, som ska kontrollera om proverna innehåller några spermier i sitt mikroskop. Doktor Erling sätter lokalbedövning i testiklarna och barnmorskan ger mej ett bedövningsmedel i kanylen i armen. Jag blir snabbt påverkad och känner hur jag slappnar av. Några minuter senare börjar doktorn med det riktiga ingreppet. Det är märkligt, men jag får en känsla av att han inte pillar och bänder lika mycket som dom gjorde förra gången, i våras. Snabbt har han fyllt en slang med sädesvätska och lämnat över till sköterskan med mikroskopet. Hon kontrollerar det och kan snabbt konstatera att provet rymmer "jättemånga" spermier.
Det är över!
Klockan är cirka 11.10 och prövningen är över.
Samtidigt berättar dom att dom plockade ut 19 ägg från Karin. Nitton ägg! Nu ska äggen och spermierna vila sig och vänja sig vid den nya miljön ett par timmar, innan dom sen sammanförs i käcka små provrör.
Det hela är mycket fascinerande.
Tio minuter senare är jag tillbaka på avdelningen igen. Karin är redan där, hon har fått te och smörgås, och en stund senare får även jag det. Hon blöder, det är tydligen helt normalt efter hennes behandling, och tar på sej binda och trosor. Underlakanet i sängen har en stor, blodig fläck. Sköterskan byter till ett rent lakan och Karin kryper ner igen. Vi talar om det vi varit med om. Hon säger att det värsta var när dom skulle tvätta henne inuti innan.
- Det gjorde ont.

Barnmorskorna kommer en stund senare in till oss för att tala med oss. På måndag ska vi ringa för att få besked om när återföringen till Karin ska ske. Förmodligen blir det redan på måndag eftermiddag, senast på tisdag.
Men barnmorskorna har också ett trist besked - Karin har inte alls tagit sin sista spruta, som vi trodde. För att hennes äggledare ska återställas igen, måste hon ta 13 injektioner intramuskulärt i skinkorna, med början efter återföringen, förmodligen.
Det finns en enklare modell, bestående av fyra sådana sprutor, men eftersom Karin lämnat så många ägg, skulle hennes äggledare få arbeta alldeles för mycket med den kortare doseringen.
- Och det kan vi inte riskera, förklarar den av barnmorskorna som är mest lik Anna Lindmarker. Karin blir lite förtvivlad över detta besked, hon avskyr att ta sprutor och hade verkligen trott att det var över nu. Barnmorskan säger att dom tänker lära upp mej, så att jag kan ge henne sprutorna. En absurd tanke, jag vet inte alls om jag skulle klara av det.
Senare, hemkomna, beslutar vi att Karins mamma, som är utbildad sjuksköterska, får injicera sprutorna istället. Vi talar inte mer om det.

Hur känns det nu?
Vi var hemma från SU 13.20-13.30. Jag är lite öm i pungen och går lite klumpigt och onaturligt bredbent.
Det känns ... märkligt. Ingmar kommer förbi med pizza.
Karin ligger och slumrar just nu, klockan är 17.40 när jag skriver dom här raderna, jag förbereder mej för att ringa mamma och berätta hur det gick i dag. Tidigare i köket sa Karin:
- Det är absurt - just nu kanske vårt barn ligger i ett provrör och skvalpar.
Det är en av dagens sannaste repliker.
Vi har svårt att förstå att vi kanske ska bli föräldrar. Att det är mer än en desperat förhoppning. Det kan vara realitet om bara några veckor. Allt vi kan göra nu är att vänta. I morgon fyller jag 27, idag kom det blommor från mor, på måndag kanske återföringen av de delade äggen sker.
Just nu kanske ett nytt liv har vaknat i ett provrör på SU:s laboratorium.
Jag tror att jag svimmar.

7 december 1998:
Helgen har passerat. En hel del snö har kommit. Värst i Gävle, där hela stan står stilla i dag. I går fick vi hjälp av en granne med snöskottning utanför bron. Som bekant överlevde vi äventyret i lördags på SU. Karin hade väldigt ont i magen på eftermiddagen och kvällen, var något bättre i går morse, men blev sen sämre igen ju längre dagen led. Tidigt i säng både i går och i lördags. I lördags såg vi Dawsons Creek, en lysande serie på TV3 om några tonåringars liv i den lilla amerikanska kuststaden Capeside. Intelligent dialog av Kevin Williamson, mannen bakom Scream-filmerna och Jag vet vad du gjorde förra sommaren.
Ingmar, Kristina, Stefan och Nanette kom på en enkel födelsedagsbjudning i går kväll, jag fyllde tjusju, jag är gammal, gammal, gammal... jag fick en ny kaffebryggare, Bowies och Björks senaste plattor, en snygg tröja, två par strumpor, ett med Snobben-motiv och ett med Ratata-motiv, ett halvt kilo kaffe och en ... järnspermie ... stor och massiv med plats för värmeljus ... håhåjaja.

Själv har jag insett att jag kom lindrigt undan. Jag linkar till och från, men har på det hela taget inga stora smärtor.
Pungen är liten och fast som en pingisboll, snoppen är svullen, men jag har nästan inga blånader.
Det är otroligt.

Klockan 9.30, den 7 december 1998. Karin ringer SU och ber om besked om när äggåterföringen ska ske. Jag hör kvinnan i andra änden säga att det blir i dag. I D A G ! Äggåterföringen blir i dag! Kan vi vara där strax efter klockan 13? Adrenalinet stiger.
Mera tårta!

7 december, eftermiddag:
Strax före tolv lämnar vi lägenheten.
Det är bitande kallt ute, jag har i vanlig optimistisk ordning struntat i långkalsongerna, handskarna, halsduken och allt annat som kan tänkas mildra min belägenhet.
Bilen är svinkall inuti, enda trösten är att man slipper skrapa rutorna eftersom den står under tak i parkeringsdäcket. Dessutom startar den - på andra försöket, rister igång, fläktremmen tjuter, Karin öppnar garageporten och vi rullar iväg. Stannar en kort stund vid Furulundshallen för att ta ut pengar, vi har tre besök att betala, två i lördags när kassan var stängd och ett i dag, 600 spänn, jag tar ut tusen, det får räcka. Karin verkar lugn, hon säger att hon inte är speciellt nervös, själv har jag halsbränna och känner mej stirrig av oro inför det här besöket, som känns ... slutgiltigt, eller vad är det man säger i såna här situationer, ingen av oss har ju varit här tidigare, det är första gången ... och jag tänker att jag hoppas att det också är den sista.
Vi tar motorvägen, kör förbi Operan och vänster uppför Linnégatan, rutorna immar, solen skiner och bländar, i ett annat liv nån annanstans i en annan tid hade man mysit och sagt att det är ett fint promenadväder, men i våra kroppar kan man just nu inte promenera med någon större framgång eller takt.

Vid pass tolv och tretti har vi parkerat i Sahlgrenskas P-hus och gått de hundra-hundrafemti metrarna till Kvinnokliniken och tagit en kölapp till kassan vid entrén. Varje gång vi går här tänker jag på brandkatastrofen, för snart en och en halv månad sen, ungefär lika länge som den här intensivbehandlingen har pågått. Då var hela sjukhuset fullt av offer, levande, döda, brandskadade, anhöriga, vänner, bekanta, utredare, poliser, nyfikna ... fullt ... flaggorna på halv stång vart man än såg.

Nummer 18 kommer upp, vi går in, viftar med våra patientkort, betalar och går långsamt uppför trapporna, jag hatar dom här trapporna, IVF-folket håller till på översta våningen, det är en jävla massa trappsteg att forcera, särskilt som man har en öm pung som skaver mot innanlåret och då och då bultar till, dunkar till rätt så otrevligt. Men jag gläds åt att Karin inte har lika ont längre, även om smärtorna tycks komma och gå lite som dom behagar även hos henne. Vi anmäler oss vid receptionen och ombeds att sitta ner och vänta i korridoren. Karin ropas upp ganska snart, en stund efter 13, jag följer efter, hon visas in i en sjukhussal, där det ligger fyra andra kvinnor, med Karin blir dom fem allt som allt. Jag blir lite generad och frågar sjuksköterskan om jag får stanna i salen hos Karin, hon nickar.
Efter att hon gett Karin direktiv om hur hon ska vara klädd, lämnar hon salen. Jag hänger in våra jackor i ett klädskåp alldeles intill medan Karin byter om till ett sånt där vitt sjukhuslinne - för vilken gång i ordningen? - och ett par vita, sladdriga, fula strumpor, också dom landstingets egendom.
Hon sätter sej på sängkanten och jag börjar ansätta henne med allehanda frågor, jag har sett hur dom andra kvinnornas män hämtat filtar, tidningar, vatten och varit allmänt pyssliga, och jag frågar gång på gång om Karin inte fryser, om hon inte vill ha en filt ändå, om hon inte är törstig och vill ha vatten eller en tining eller om hon har ont och ska jag verkligen inte hämta nånting ... och till sist får Karin tysta mej, helt enkelt ... min halsbränna dröjer sej kvar, jag fick en tablett strax innan vi for hemifrån, men den tycks inte bita, dessutom har jag just blivit förkyld, en irriterande, mesig förkylning, som bara nätt och jämt slagit mot halsen och gör det ont att svälja och svårt att prata ... trams, är rätta ordet.

- Jag hatar att vänta, väser Karin. Jag känner igen paret i sängen intill, dom var med i lördags också och har kommit tillbaka i dag för äggåterföringen. Dom blir det första paret som får gå in sen Karin och jag kom. Två av dom andra paren är klara och vilar bara upp sej efteråt. Det är vi, paret intill och ett tredje par, i en säng närmast fönstret på vår sida av salen, som väntar på att bli uppropade. Klockan är en stund efter halv två när en sjuksköterska kommer och hämtar oss. Karin får gå på egna ben till en annan sal en bit längre ner i korridoren, där återföringen ska ske. Utanför räcker sköterskan oss varsin ful operationsmössa. Jag får även en grön rock samt ett par plastsockor att trä på skorna. Dom är först helt omöjliga att få på, jag fumlar och tappar dom på golvet, sköterskan undrar om jag är nervös och behöver hjälp, och tillägger att man i dag kan tänka sig att bistå med sådan service.
- Han är nog nervösare än vad jag är, säger Karin.

Till sist får jag på mej sockorna och rocken och vi visas in i salen. Där inne väntar en kvinnlig läkare, som hälsar vänligt på oss och tar i hand. Jag ser mej omkring i rummet, jag ser en massa blinkande monitorer, ett mikroskop och nånting som liknar två värmeskåp samt en gynekologstol och en hel del andra medicinska hjälpmedel.
Karin får sätta sig i gynekologstolen och jag anvisas en stålpall vid hennes högra sida. Den kvinnliga läkaren häller en kall salva på Karins mage och drar med en ultraljudspenna över området, som plötsligt dyker upp på monitorn intill.
Jag lägger ena handen på Karins panna, den andra släpper aldrig kontakten med hennes högra underarm och handled. Man ser inte mycket på skärmen, bara som ett ljust fält. Nu får Karin hålla pennan på plats själv under resten av ingreppet. Den kvinnliga läkaren för in ett instrument för att tvätta på insidan, Karin rycker till av obehag, läkaren talar lugnande till henne, Karin säger att tvättningen var det som var mest obehagligt under ingreppet i lördags. När tvättningen är klar måste en kateter föras in, det är genom den som dom befruktade äggen ska föras tillbaka till magen.
Det går sakta, centimeter för centimeter, eller till och med millimeter för millimeter, Karin rycker till ibland, men ligger för det mesta stilla, tålig, uthållig ... kanske också luttrad efter alla dessa turer.
När katetern är på plats, tar sjuksköterskan fram våra ägg, eller embryon, som det faktiskt är nu.
- Vi kommer att ge er tillbaka två ägg, och sen fryser vi också ner ett par, berättar sjuksköterskan och läser sen upp Karins namn och personnummer, som står på en etikett vid äggen. När vi kom in i rummet fick vi först läsa upp våra personnummer för personalen, jag fick knappt fram mitt, jag kände bara hur ett väldigt fnitter ville bubbla fram genom munnen.
- Sjutt ... tolvnollsex, sa jag snabbt.
- Sjutti? undrade sköterskan.
- Sjuttiett, fick jag fram.
- Jag tyckte du sa sjutti. Men då blev det ju rätt i alla fall till sist.
Fnittret drog sej tillbaka. Nervositeten starkare än nånsin tidigare. Nära till psyk, nära till psyk, näratillpsyk, nära till PSYYYYYK!

Själva återföringen är klar på nolltid, man hinner knappt uppfatta att den påbörjats, det syns ingenting på skärmen, bara en svart hinna som strålar ut och till sist helt täcker det vita området, ungefär som när man sprutar in koksalt i urinblåsan och ser den på ultraljudsskärmen samtidigt, berättar jag senare för Karin.
Hon ligger ju så lågt med huvudet att hon nästan aldrig ser nånting alls av det som händer på skärmen. Den här gången fanns det ju inte så mycket att se, det var mycket intressantare när docenten räknade äggblåsor förra gången.
- Hur många ägg fryser ni sen? frågar jag. Dom har allting nedtecknat i journalen, måttar först en siffra, men kontrollerar sen i sina papper. Dom berättar att två ägg, befruktade, frysts ner. Vi får också veta att av dom nitton ägg som plockades blev så många som 18 befruktade, och tolv delade på sej i provrören. Av dom var alla inte tillräckligt mogna, eller av sämre kvalitet på andra sätt. Därför fryser man bara två.
Dom förblir nedfrusna i upp till fem år, fram till och med den 5 december 2003, tills det datumet har vi rätt att använda oss av dom.

Efteråt går vi tillbaka till salen.
Karin anmodas att vila i en kvart, klär sen på sej sina vanliga kläder och går på toaletten. Inför återföringen tvingades hon ha fylld urinblåsa, och alla vet ju hur kul Karin tycker det är att gå kissnödig längre stunder...
Vi sitter och väntar och blir till sist uppropade igen, den här gången för att få träffa Justina, en av IVF-avdelningens barnmorskor. Hon informerar oss om vad som händer nu. 18 dagar efter återföringen, som tidigast, det vill säga på julafton (!) i vårt fall, ska ett graviditetstest göras. Resultatet av detta ska ringas in till avdelningen. Är det positivt ska graviditeten bekräftas med ett ultraljud.

Sen var det dom här hästsprutorna - fram till och med den 18 december ska Karin ta en intramuskulär injektion i rumpan, den första sprutan fick hon i dag klockan 15, dom övriga ges av Karins mamma Kristina, som ju är sjukvårdsutbildad och förmodligen den smidigaste lösningen.
Efter den 18 och fram till julafton ska Karin ta ett piller vaginalt i slidan tre gånger dagligen, är graviditetstestet positivt fortsätter hon med det i ytterligare en vecka i en fallande dos. Allt detta, sprutor och piller, syftar till att öka chanserna för att Karin ska bli med barn. Hon får också recept med sej hem.

Det är där vi är nu.
Det är kväll, mörkt, kallt, vi for till apoteket och löste ut dom nya recepten, sen hyrde vi Armageddon och Will Hunting med Robin Williams och Stellan Skarsgård, köpte mat och har sen suttit framför TV:n större delen av kvällen, trötta, utmattade, Karin öm, med smärtor som kommer och går, hennes mor har ringt och hört sej för några gånger, hon kommer i morgon kväll och ger Karin den andra sprutan, min mamma har inte ringt.

Allt vi kan göra nu är att vänta.
Och se.
Hoppas.
Det är som en flammande låga, och man kan inte fatta att det som ligger i Karin nu inte längre är några ägg, utan embryon, början till liv och dessa embryon ska bara ha vett nog att fastna nu, slutas in, omslutas av liv, av modern, av livmodern ... det är som att balansera på gränsen, hela tiden på gränsen ... till den helt hjärtskärande, vitglödgade galenskapen ... törs vi verkligen göra testet på julafton? Tänk om det är negativt? Tänk om det är positivt? Vilken härlig julafton!

8 december 1998:
Lättnad. Karin har inte längre ont.

24 december 1998, kl 22.29.
En lång dags julfirande är över, jag minns nästan ingenting, framför allt inte nu såhär lång tid efteråt. Det är juni 1999, men det där klockslaget, 22.29, och det där datumet, 24 december 1998, julafton, kommer jag att bära med mig så länge jag finns kvar på den här jorden. Dom där sekunderna och minuterna ... Karin gör sitt graviditetstest, som jag köpt på apoteket i Nordstan bara några dagar tidigare. Det är julafton och vår väntan är över, vi har väntat nog, det är 17, snart 18 dagar, sen återföringen av äggen. Egentligen ska vi vänta till juldagen, men på kvällen när vi kommer hem bestämmer vi oss för att ändå göra testet. Jag minns, jag kan se framför mig, hur vi stod där i badrummet och såg provstickan sakta slå över till plus. Jag minns detta, men har svårt att återkalla den obeskrivliga känsla av lycka som måste ha sköljt över oss den sena vinterkvällen. Jag kan inte med mitt förnuft återkalla den exakta känslan - jag vet bara att den fanns där och att vi stod där, att vi flöt där, i vårt badrum, den 24 december 1998, och sakta lät verkligheten gå upp för oss: vi ska bli föräldrar! Vi ska bli mamma och pappa!
Vi hade svårt att somna den kvällen.

Nästa morgon när jag vaknar har Karin gjort det andra testet, liksom för att få det bekräftat. På kvällen har vi hennes familj på julmiddag. Jag berättar nyheten. Det känns stort. Det känns som om vi är en del av något större, mäktigare.


Del II: Tiden fram till förlossningen

7 januari 1999:
Nytt år. Vårt sista besök på IVF-enheten på Sahlgrenska. Läkaren utför ett ultraljud på Karin, det sista i deras omsorgsfulla regi. Det är nu graviditeten slutgiltigt ska bekräftas av expertisen.
Vi är nervösa. Tänk om provstickorna visat fel, tänk om det var fel på dom, tänk om det var fel på oss? Tänk om vi gjort fel, tänk om allt går fel nu, tänk om världen går under?
Men det fantastiska är att ingenting var fel. Jag ser framför mig hur läkaren långsamt rör sitt instrument och studerar bilderna på sin skärm. Jag minns känslorna av overklighet när han, analytiskt och registrerande, konstaterar:
- Här är ett foster.
Det är som att tömma en hink iskallt vatten, min lättnad är enorm, jag hör adrenalinet pumpas runt i min kropp. Men knappt hinner vi titta på varann och spegla oss i varandras ögon, förrän vi hör läkaren, med lätt maskerad förvåning säga:
- Och här är ett till.
Några sekunder senare är han säker - vi väntar inte bara ett barn, vi väntar två. Tvillingar. Båda äggen fastnade. Långsamt går det upp för mig - vi väntar tvillingar! Jag tittar dumt på ultraljudsskärmen, där läkaren fryst bilden av två foster med pickande fågelhjärtan.
Min ömhet är stor.

28 januari 1999:
Vårt första besök på Mödravårdscentralen (MVC) i Öjersjö. Efter det stod vi i kontinuerlig kontakt med MVC.
Under den här perioden var vi dessutom med om en handfull ultraljud på Östra sjukhuset.
Alla värden såg bra ut vid samtliga tillfällen.

Våren gick. Vi försökte anpassa oss till vår nya verklighet och våra nya identiteter som blivande föräldrar. Karin arbetade på sitt jobb och lät magen växa dag för dag. Tvillingarnas beräknade födelsedatum bestämdes till den 28 augusti, men mödravårdscentralen förberedde oss på att barnen riskerar att födas för tidigt. Tvillinggraviditeter är alltid mer riskabla, och det faktum att vi hade en IVF-graviditet ökade bara riskerna.
Jag läste litteraturvetenskap och var nöjd med det. Vi läste tidningar och böcker om hur det är att vara mamma och pappa utan att förstå vidden av det fullt ut. Jag läste böcker om att vara pappa, skrivna på ett raljerande machovis som jag inte alls kunde identifiera mig med, samtidigt som jag försökte sjunka in i Kafka, Camus och Joyce.


Blivande moder på försommaren 1999. Foto: Michael Nystås

Det var kort sagt en vardag mot alla odds, en vardag där Karin försökte hantera en kropp i förändring, och jag ett känslokaos i förändring med ständiga tankar om hur det var när jag själv växte upp.
Karin var sjuk i perioder, trött och utarbetad.

Från den 1 maj är Karin sjukskriven på heltid.

1 juni. Visning av specialförlossningen på Östra sjukhuset tillsammans med ett antal andra par blivande föräldrar som av olika anledningar remitterats dit. Det var bra att ha sett lokalerna, även om det enda vi talade om efteråt var ett gäng gummistövlar som stod vid ingången till en av förlossningssalarna.

11 juni. Karin på MVC. Läkarbesök.

13 juni. Val till Europaparlamentet. Rekordlågt valdeltagande. Debatten efteråt lång och hetsig. Vad gjorde vi för fel? Vad kunde vi gjort annorlunda?

14 juni. Ultraljud på Östra sjukhuset. Allt ser normalt ut. Tvillingarna är normalstora för sin ålder, vecka 29. Läkaren uppskattar deras vikt till ungefär 1 550 gram.

16 juni 1999:
Jag har äntligen fått tid att ta bilen till verkstaden, och far dit tidigt på morgonen. Innan jag åker säger Karin att hon har lite ont, men att jag nog ändå kan åka. Jag lämnar bilen och ringer Karin på väg till bussen, några minuter i åtta på morgonen. Hon är orolig och har fortfarande ont, och undrar om jag tycker att hon ska ringa läkare. Jag har fortfarande inte förstått vidden av hennes smärtor, och säger att hon ska ringa, om det kan lugna henne. Vi ringer av, jag hittar en buss som leder hemåt och kliver ombord. Efter några hållplatser ringer telefonen. Det är Karin. Hon gråter. Smärtan vill inte försvinna. På specialförlossningen vill dom att hon kommer in så att dom får titta på henne. Vi pratar om att vi inte har nån bil, jag säger nåt puckat om att ta en taxi och att jag är hemma om en timme om hon kan vänta. Jag tror att hon säger okej och vi ringer av.
I samma sekund bestämmer jag mig.
Jag trycker på knappen och kliver av vid nästa hållplats, springer över gatan och väntar på första bästa buss tillbaka till bilverkstaden. Den kommer snabbt, och jag lyckas kliva av på rätt hållplats igen. Rask promenad tillbaka till verkstaden.
Jag ringer Karin och berättar att jag tänker hämta ut bilen igen och skynda mig hem. Inne på kundmottagningen är det lång kö, men jag väntar tåligt och får till sist bilnycklarna i handen. Jag tror aldrig att jag kört snabbare.

Vi åker till Östa sjukhusets specialförlossning. Karin läggs in och undersöks och kopplas till dropp. Livmodern är öppen ett par centimeter och läkarna beslutar att försöka fördröja förlossningen så långt som möjligt. Till en början är optimismen stor och man räknar med att kunna förhala den med upp till fyra veckor, en period då Karin får ligga inskriven på avdelningen. Men droppet hjälper inte. Karins sammandragningar fortsätter och ökar i intensitet och styrka.
Hela dagen går.


Del III: Annavera och Matilda

17 juni 1999:
Efter midnatt. En känsla av maktlöshet bemäktigar sig mitt sinne. Jag lider av att se Karin ligga där kopplad till apparatur som visar barnens hjärtslag och styrkan i hennes värkar. Mellan ett och två på natten blir värken så svår att Karin måste börja använda lustgas.
Den tycks mest göra henne illamående och jag försöker tala om för henne när siffrorna som mäter styrkan på värkarna nått toppen och börjat vända neråt, så att hon kan sluta andas och slippa den sista vågen av illamående.
Jag misslyckas varje gång.
Ibland vänder räkneverket uppåt igen mitt under nedgången och effekten av lustgasen går förlorad. Till sist blir Karins illamående så starkt att hon måste kräkas.
Det blir för mycket för mig - för att inte kräkas själv tvingas jag, och jag skäms över min egen svaghet på det området, vika från hennes sida och andas kvalmig nattluft från det öppna fönstret.
Annars kan jag med stolthet säga att jag var med hela tiden. Jag svimmade inte. Det var de långsammaste timmarna i mitt liv - kanske mycket för att det var svårt att få några besked från läkarna och barnmorskorna. Men nu står det helt klart att förlossningen inte kommer att kunna stoppas.
- Du ska föda barn i natt, säger en av läkarna till Karin när det inte längre finns någon återvändo.

Några minuter över tre på natten. Livmodern är nu helt öppen. Jag skiftar mellan att stå vid Karins huvudgärde och badda hennes varma panna med kallt vatten, och att vanka av och an i rummet och undra när det ska ta slut. Sammandragningarna blir tätare och starkare. Barnen trycker på. Dom vill ut nu. Dom har fått en skymt av friheten och vill ha mer.

03.42. Mer och mer folk i rummet. Karin har flyttats över från en säng till en gynekologstol. Jag andas mot hennes panna. Säger saker som ingen av oss minns nu efteråt. Krystvärken kommer. Och en till. Och sen hörs ett ploppande ljud - jag svär på att det lät precis som när man drar korken ur en flaska. Popp! Dovt smällande. Klockan är 03.44 på morgonen torsdag den 17 juni 1999 och förlossningsläkaren håller nästan på att tappa det som Karin födde fram i exakt denna minut - Annavera, 1330 gram, 39 centimeter. Inga skrik. Flickans navelsträng klipps av och innan vi ens fått reda på könet, förs hon ut ur salen och in till ett undersökningsrum. Det är bråttom. Några minuter senare kommer några av dom som bar ut henne tillbaka in till oss. Jag är förvirrad, ingen säger nånting, jag vill veta vad det var.
- Är det nån som vet vad det var för kön? frågar jag rakt ut.
- Vill ni veta det nu? Vill ni inte se efter själva sen? säger någon i rummet.
Vi svarar att vi vill veta.
- Det var en flicka. Grattis.

Detta besked hinner vi inte smälta. En barnmorska trycker hårt på Karins mage för att försöka vända det andra barnet rätt. Kort senare sätter krystvärkarna igång igen. Och klockan 03.55 föds Matilda, vår andra flicka, 37 centimeter, 1170 gram. Den här gången följer jag med ut i undersökningsrummet, där en läkare väger barnen och kontrollerar att de mår bra, räknar fingrar och tår. Flickorna ligger under varsin kraftig värmelampa. Annavera andas själv. Men Matilda måste ha andningshjälp först, hon hade fostervatten i lungorna och fick sugas ren och därefter andas syrgas. Några timmar senare kunde även hon andas helt själv.

Jag sover ingenting den natten. Flickorna förs upp till sjukhusets neonatalavdelning för vård av för tidigt födda barn. Enligt definitionen tillhör Annavera och Matilda kategorin mycket för tidigt födda barn, vecka 29. Barn som föds före vecka 37 eller väger under 2500 gram räknas som för tidigt födda. Barn som föds mellan vecka 29 och 33 är mycket för tidigt födda och barn som föds före vecka 29 tillhör gruppen extremt mycket för tidigt födda.

Annavera och Matilda placeras omedelbart i kuvös. Karin måste sys med några stygn i underlivet. Med tanke på omständigheterna verkar allt ha gått bra. Klockan halv fyra ringer jag Karins familj och berättar den glada nyheten. Jag tar en dusch och sitter sen och vakar över henne medan hon sover ett par timmar.
Utanför gryr dagen sakta. Karin vaknar till och vi får frukost av den snälla nattpersonalen. Jag hjälper Karin in i duschen så att hon får skölja av sig allt blod.
Det är morgon den 17 juni 1999. Islands nationaldag. En vacker dag att födas på.



Annavera i kuvösen den 17 juni 1999. Foto: Michael Nystås


På förmiddagen får vi besöka barnen på neonatalavdelningen.
De ligger i varsin bur av plexiglas, varsin kuvös, så små och bräckliga med slangar genom näsor och navlar.
Karin är fortfarande inskriven på BB, men jag åker hem och sover på nätterna.



Matilda, 17 juni 1999. Foto: Michael Nystås


Det var en märklig känsla att åka hem på förmiddagen den 17 juni.
Efter att ha varit vaken i över ett dygn var jag så trött att jag knappt kunde gå rakt, än mindre köra bil. Men på något sätt tog jag mig hem. Jag hade dessutom ett antal telefonsamtal att genomföra som inte kunde vänta, bland annat ett jobb som jag måste tacka ja eller nej till. Vi bestämde att jag skulle åka hem och ringa, sova några timmar och sen komma tillbaka till sjukhuset.

Under de närmaste dagarna försöker vi förstå att vi har blivit föräldrar. Det känns overkligt och kommer att ta tid att komma ikapp. Kortare stunder får vi ta ut barnen ur kuvöserna, men för det mesta ligger de i värmen och sover. Redan tidigt tillåts vi vara med och mata tjejerna. Maten, bröstmjölk som Karin pumpat ut, ger vi dom med spruta via sonden i näsan. Att få hålla i nån av flickorna, sluta Annavera eller Matilda i mina armar är numera den högsta lyckan. Jag bär deras doft med mig överallt. Jag har också snabbt lärt mig att byta blöjor på tjejerna. Karin säger att jag ser alldeles lycklig ut när jag gör det - och det kunde man väl aldrig tro om någon så luktkänslig person som jag. Min kräktröskel sitter i vanliga fall framför framtänderna, känns det som, jag kan få kväljningar för ingenting. Men nu är jag som förbytt. Häromdagen när jag bar Annavera kissade hon i min handflata. En sköterska ville då ge mig en handduk att lägga mellan mig och flickan, men jag gick bara obekymrat vidare mot skötbordet. Ibland känns det som att vara född på nytt.

Att allt gick så snabbt - i tisdags var vi och köpte barnvagn - den första stora investeringen till våra barn. Mindre än två dygn senare är dom födda. Det är ofattbart. Vi skrattar och gråter och ler som lyckliga idioter. Känslorna är ett enda kaos.

Ganska snart gör personalen oss införstådd med att våra barn mår såpass bra att de mycket snart kommer att förflyttas till en liknande avdelning på Mölndals sjukhus där de kommer att få ligga i samma säng och slippa kuvöserna. Avdelningen är för barn som passerat det första akuta stadiet och inte längre behöver intensivvård. Det ska alltså ses som ett positivt tecken på barnens hälsotillstånd.
På lördagen skrevs Karin ut från sjukhuset, hon har repat sig oerhört snabbt fysiskt, även om jag fick köra henne i rullstol genom korridorerna först för att spara på hennes krafter när vi var uppe hos flickorna. Vi bestämmer ändå att hon stannar kvar på avdelningen tills flickorna har flyttats till Mölndal. Det visar sig bli bara ett dygn till.

Söndagen den 20 juni. På morgonen ringer Karin. Hon har talat med barnmorskan. Annavera och Matilda flyttas till Mölndal om en timme! Jag kastar mig dit. Ambulanspersonal från Mölndal kommer strax efter halv elva på förmiddagen. Flickorna placeras sida vid sida - för första gången! - i en så kallad transportkuvös. Ingen av oss får åka med i ambulansen, men vi följer efter i bil till Mölndal. Det är en helt ny miljö och dagen blir jobbigare än vi tror. Nya människor möter oss och visar in oss i salen där flickorna ligger. De är åter särade åt och placerade i varsin kuvös - extremt utmattade efter resan. Omedvetet var min besvikelse över detta stor. På Östra uppfattade jag talet om gemensam säng och frihet från kuvös som ett löfte. När det inte infriades gick jag in i en vägg. Och alla nya ansikten och den nya miljön blev för mycket för mig. Ovissheten av att inte veta hur länge flickorna ska tvingas ligga på avdelningen ökar på traumat ytterligare. Jag vill ha hem mina barn! Nu!

Samma dag som flickorna flyttades inträffade en incident som jag upplevde som mycket jobbig. Det var i och för sig inte första gången vi fått motstridiga besked, men en sköterska sa till oss att det skulle gå bra för barnens mormor och moster att komma på besök under eftermiddagen.
Karin ringer glatt och bjuder in sin mamma och syster.
Men när de kommer har en annan personalstyrka gått på sitt skift - och nu är det plötsligt inte alls okej längre att flytta tjejerna.
Det råder besöksförbud för alla utom föräldrar och syskon till patienterna. Därför rullas barnen ut till entrén där andra besökare får se en kort glimt av barnen genom fönsterrutan. Detta sa personalen plötsligt blankt nej till - något som jag tyckte var oerhört pinsamt och fyllde mig med känslor av skam och otillräcklighet när jag skulle förklara detta för barnens mormor och moster.
De hade ju offrat tid och kraft för att komma till avdelningen och dessutom av oss blivit lovade att få se Annavera och Matilda. Nu hanterades krisen ändå med ett visst mått av professionalitet. När det uppdagades att det skett ett missförstånd, gjordes ett undantag - barnens mormor och moster släpptes helt enkelt in på salen och fick se barnen där. Till min stora tacksamhet. På kvällen följde Karin med mig hem.

På grund av risken för gulsot har Annavera och Matilda legat i solarium eller på en tunn så kallad biliblanket i flera dygn. De senaste dagarna har Annavera haft för höga halter av bilirubin - det ämne som orsakar gulsot - och har därför behövt extra solarieljus. Matilda har lidit av utslag av stafylokocker på högerarmen. Dessa har behandlats med penicillin, som haft avsedd verkan. Båda barnen har gått ner i vikt. I början av veckan vägde Matilda 1025 gram och Annavera 1185. De är alltså långt under födelsevikten.

Vi är hos dom ett par timmar varje dag. Går det försöker vi ha dom ute hos oss, hud mot hud, i samband med matningen. De äter var tredje timma dygnet runt. Karin går på högvarv, men mitt förråd av överskottsenergi börjar ta slut. Jag är ständigt trött. Det är nog väldigt svårt att förstå hur påfrestande det är, både psykiskt och fysiskt, att ha barnen på sjukhus. Man har låtit oss förstå att de måste ligga kvar i åtminstone sex veckor, kanske ännu längre. Vi kan inte räkna med att få hem barnen förrän i slutet av juli, början av augusti. Förmodligen överlever vi det också.

22 juni:
Annonsen under Födda i Göteborgs-Posten löd:

Två tuffa tjejer i vecka 29
Välkomna Annavera och Matilda
Karin och Michael Nystås
KK Ö Spec. 17 juni 1999
Stort tack till IVF-teamet på Sahlgrenska
samt till all övrig berörd personal.

Annonsen publicerades också i Norrköpings Tidningar samma dag, samt i kommande nummer av tidskriften Sändaren. Den finaste annonsen till dom finaste flickorna. Dessutom var vår annons i Göteborgs-Posten placerad längst upp på sidan.
Ingen kan ha undgått att se den!

23 juni:
Annavera suger på tummen!

24 juni:
Annavera och Matilda fyller en vecka i dag. De flesta för tidigt födda som dör gör det under de första sju dagarna. Men det blev ändå en svår dag. Matilda kräktes i dag när jag matade henne. Två gånger kräktes hon och en tredje uppkastning kom när hon lagts tillbaka. Jag var hemskt orolig. Man drog då ner på hennes matranson och efter det har Matilda inte kräkts igen. Det är tufft att hantera såna bakslag, särskilt som flickorna mått så bra som de gjort hittills.

25 juni:
Annaveras första bad. Elektroderna som mäter hennes andning och puls kopplas bort. Jag bär den sprattlande, åtta dagar gamla, flickan till handfatet, som fyllts med noggrannt kroppstempererat vatten.
Det är nu hon kissar i min hand.
Hon vrider sig i mina händer, hon är vaken, hon är pigg, hon är varm, hon är oemotståndlig, hon är vacker, hon är en riktig prinsessa. Om några år kommer hon att spela gitarr och sjunga i rockband.
Försiktigt sänker jag ner henne i vattnet. Jag håller varsamt om hennes stjärt och huvud. Det är nästan så att hon flyter. Nästan genast slutar hon sprattla. Karin stryker henne försiktigt med en kompress bakom öronen, i ansiktet och på kroppen. Alla hudveck ska rengöras. Sen lägger vi henne på skötbordet intill och sveper in henne i en varm och mjuk handduk, så att hon inte ska bli kall. Klockan är nästan tio på förmiddagen. Jag bär henne tillbaka till kuvösen och lägger henne i den. Detta, att få bada Annavera och få se henne där i vattnet, är bland det starkaste jag upplevt i hela mitt liv. Matilda kan på grund av sina utslag inte bada, utan får vänta lite med badpremiären...

26 juni:
Jag måste vara hemma och jobba lite och kan inte följa med Karin till sjukhuset. Hon ringer och berättar att Matilda dragit ut matsonden ur näsan. Hon har också kräkts, men man tror att det berodde på att hon drog loss sonden. Nu har hon fått en ny. En annan nyhet är att Annavera inte längre solar. Hennes biliblanket är borta, vilket naturligtvis inte hindrar att någon av tjejerna kommer att behöva den på nytt under de närmaste veckorna.
Men det är ett gott tecken. Det är dom tecknen man måste hålla fast vid om man ska orka. Dom goda tecknen är våra livlinor i dessa märkliga dagar. Låt oss hoppas på många goda tecken framöver.

27 juni 1999:
Matilda har gått upp 10 gram, Annavera 20. Hon väger nu bara 100 gram under sin födelsevikt. Vi tillbringade hela dagen på sjukhuset i dag. Båda flickorna fick bada. Jag fick kritik för mitt sätt att hålla Annavera i det kroppstempererade vattnet. Plötsligt har en av sköterskorna trippat fram till badkaret och börjat kommentera hur jag håller flickan.
- Du ska hålla tummen på andra sidan, säger hon, jag minns inte exakt.
Sen är hon där och river och rycker i mina händer i sin iver att visa mig hur man håller barnet "rätt". Det visar sig kräva att min handled böjs i en onaturlig ställning, som jag står placerad med Karin intill mig vid tillfället. Naturligtvis blir jag stressad och förnärmad, naturligtvis är jag det även utan hennes beskäftiga råd.
- Nu håller du fel i alla fall, säger hon.
- Ja, ja, jag måste få lära mig i lugn och ro, snäser jag. I samma ögonblick brister Annavera ut i gråt. Naturligtvis blir hon rädd av all uppståndelse och av alla händer som plötsligt stör henne och sliter i henne. Situationen är tillräckligt stressig för henne utan det här.
Som tur är avviker sköterskan från platsen och Karin och jag kan lugna Annavera, bada henne färdigt och torka henne, få henne varm och trygg igen - på vårt sätt.

Den här händelsen fördärvade hela min förmiddag, och sätter fingret på ett viktigt dilemma: personalens roll. Jag vill inte dra alla över en kamm - de flesta är mycket trevliga och några behandlar oss till och med med en viss respekt - men det är ytterst sällan jag upplevt något konkret stöd för den - och man får faktiskt kalla den så - krissituation vi som föräldrar faktiskt befinner oss i just nu.
Våra döttrar är för tidigt födda, de ligger i kuvös och kommer att vårdas på sjukhus under de närmaste sex veckorna - minst. Vi får inte ta hem dom till oss, vi tvingas rätta oss efter de direktiv sjukvårdspersonalen ger oss, vi har få möjligheter till avskildhet där vi i lugn och ro kan lära känna våra egna barn.
Detta är problem som inte finns med fullgångna barn, som oftast följer med mamma och pappa hem bara efter några få dagar. Jag har inga svar, ingen lösning.
Men ofta känner jag att det saknas hänsyn och respekt. Alltför ofta drabbas jag av vanmakt och förtvivlan. Trots att jag inget hellre vill än att få vara hos mina flickor, upplever jag det som mycket jobbigt och känslomässigt påfrestande att tvingas åka till ett sjukhus och konfronteras med sjukvårdspersonal för att få en möjlighet att träffa barnen.
Det är tungt och många gånger en källa till djup frustration.
Jesus, i dag blev jag beskylld för att jag inte hade knäppt upp skjortan när jag höll Annavera. Nio gånger av tio knäpper jag upp skjortan eller tar den av mej helt - då är det aldrig nån som säger nåt. Vad kommer härnäst? Kritik för att jag inte kan amma? Det är svårt nog. Det är allt jag kan säga just nu. Det är svårt nog. Jag behöver inga beskäftiga råd - hur välmenande dom än är. Därför att det är svårt nog.

Dessbättre slutade inte dagen på samma sätt som den börjat. Jag och Karin tog en promenad, köpte choklad av en förvirrad man i ett närköp, som gick och kontrollerade prislappen flera gånger och nästan glömde bort oss.
Efter lunch kom vi tillbaka till avdelningen. Matilda skulle bada för första gången i sitt tio dagar långa liv. Den här gången gick det mycket bättre. Vi fick vara ifred - och jag provade till och med det grepp som sköterskan demonstrerat den kaotiska morgonen. Det är ett enhandsgrepp som ger barnet möjlighet att sprattla fritt med sina ben. Det är möjligt att övning ger färdighet - men tills vidare anser jag att mitt eget tvåhandsgrepp är bättre. Det känns tryggare att hålla en hand under stjärten och en hand bakom nacken - för både mej och barnen. Matilda njöt påtagligt av sin korta badstund. Efteråt satt hon hos Karin och fick mat samt snuttade försiktigt på hennes ena bröst.

I fortsättningen ska flickorna bada var tredje dag. Vid varje byte kopplar vi sen i går bort dom från kuvösen och byter blöja vid skötbordet istället. Ett lyft, som innebär bekvämare arbetsställning för oss och större närhet till barnen och bättre rörelsefrihet.
Tidigare har vi fått arbeta från sidan med armarna instuckna i kuvösens små cirkelrunda fönster.

Både Annavera och Matilda har kännts mycket piggare i dag. Legat vakna och tittat storögt på oss och omvärlden.
Så oerhört vackra ögon dom har.
Och så håret tycks ha växt.
Jag ser dom framför mej: rocktjejer med långt, blont hår och en Kafkabok i fickan och elgitarrer i axelband på Götaplatsen.
Ni anar inte hur små gitarrer det finns att köpa!

Vi hade dom ute över tre mål mat. Turades om att ha dom hos oss - varannan gång hade Karin Matilda och jag Annavera. Efter 16-målet - 28 milliliter bröstmjölk - fick jag ha båda hos mej en stund. Matilda sov på min arm och Annavera på min bröstkorg.
Den stolte fadern somnade nästan själv.

28 juni:
Jag har sjungit Sven-Ingvars för båda två sen den dan dom föddes: "Blås ut ljuset, jag är här hos dej. Allting ordnar sej. Allt blir bra. Släpp din oro, jag ska skydda dej. Vila ut hos mej. Allt blir bra."

Satt med Matilda i dag och hypnotiserades av hennes outgrundliga ögon. Pupillerna syns som två stora, svarta brunnar, som smälter samman i ett knappt urskiljbart iris.
Ännu kan man inte se vilken färg ögonen har. Dom är mycket mörka. Mörkblå? Blågröna? Som natten. Matildas ögon är som natten.
Hon kommer att växa upp till en riktig prinsessa.

Tjejerna får vitamintillskott i dag i sonden. En gul vätska som doftar banan, eller sån där hostmedicin man fick som barn, karamellfärgad och jävlig.

I dag fick vi inte störa flickorna för långt före maten, eftersom dom då skulle komma i otakt. En annan gång får man höra att man som pappa är där enbart för att "hjälpa till", fast man kanske är där minst lika mycket som mamman.
Det är det där amningskomplexet igen - när ska dom fatta att pappa inte kan amma? När ska dom lita på att pappa också kan?
Man blir matt.

Annavera och Matilda låg ute på skötbordet sida vid sida i dag när vi bytte på dom. Det är en större händelse än vad det låter som - för det har aldrig hänt tidigare. Men nu låg dom där, intill varann, och vi fotograferade dom gång på gång.
Sen fick vi löfte om att flickorna kanske får slippa sina kuvöser i morgon! Och Annavera fick sin sond utbytt - inte för att hon dragit ur den själv, utan för att den hunnit bli för gammal. Sonderna byts var tionde dag, ungefär. Det känns som en dag där dom positiva nyheterna fått överväga.
Såna dagar kan man stå ut med det mesta.

29 juni:
Ut ur kuvösen! När jag kommer till sjukhuset, efter att ha uträttat en del ärenden på stan - bland annat köpt nya gitarrsträngar så att jag kan skriva nya sånger till tjejerna - är kuvöserna borta.
Tolv dagar efter födseln slipper flickorna sina burar av plexiglas, och får ligga tillsammans - igen efter tiden i mammas mage - i en mjuk och varm och skön vattensäng. När jag kommer ligger båda hos mamma och får mat.
På huvudena har dom små tyghättor.
Dom ser ut att sova gott där i tryggheten.

Det är naturligtvis en glädjens dag. Att tjejerna skulle få komma ut ur sina kuvöser har vi blivit lovade tidigare och väntat på ända sen dag ett. Det tar en stund att greppa att det har inträffat. Sen är det en skön känsla.

Flickorna äter mer. 30 milliliter per mattillfälle är det som gäller från och med i dag. Före varje matning kontrollerar sköterskorna om maten från förra gången tagits upp helt eller om nånting lämnats kvar.
På så vis kan dom veta om dom ska öka eller minska ransonen. Att tjejerna äter mer innebär att dom går upp i vikt mer. I dag vägdes dom igen: Annavera har ökat 20 gram och väger nu 1250. Matilda har gått upp hela 30 gram och väger nu nu 1120. Det betyder att Matilda bara har 50 gram kvar till sin födelsevikt och Annavera 80. Vägen mot 2000 gram fortsätter.

I dag kom papper från försäkringskassan. Den har beviljat oss barnbidrag från juli månad. Flickorna finns. Lite mer varje dag finns dom. Blir lite mer verkliga. Nu har dom namn och personnummer och pengar och i dag kom anmälningsblanketter för dagiskön.
Vad sägs om en prenumeration på Bamse?

1 juli:
Våra tuffa tjejer passerar sin födelsevikt! Karin ringer hem från sjukhuset och berättar detta, just när jag sitter och försöker genomlida en recension av Vikingarnas nya singel. Jag genomfars av glädje. Sen vägningen för två dagar sen har Annavera och Matilda gjort varsitt jätteskutt uppåt. Matilda har ökat med 65 gram, från 1120 till 1185 (födelsevikt 1170). Annavera har gått upp otroliga 90 gram, från 1250 till 1340 (födelsevikt 1330). Båda ligger nu, exakt två veckor efter sin födelse, och långt tidigare än jag nånsin kunde hoppats på, över den vikt de hade då, den 17 juni. Det går verkligen åt rätt håll. Det är skönt att få konstatera detta. Alla kurvor pekar uppåt.
Våra flickor har skinn på näsan och en vilja av stål.

Strax efter att jag talat med Karin ringer min mor. Hon säger att hon är så nyfiken, och att det känns precis som när vi var små och hon hade oss.
Jag blir glad av att mamma ringer, det är inte så ofta det händer, men kanske är en ändring på gång nu. Mamma berättar att hon visat bilder på barnen för sin distriktssköterska.
- Hon tyckte att de var söta och att de hade fina namn ... lite ovanliga, säger mamma. Hon säger också att hon kommer att köpa nånting, en present, till barnen senare, nu har hon inte råd, eftersom hon på grund av sin förestående flytt drabbas av dubbla hyror i några månader. Jag säger att det inte är nån brådska. Att vi får ta en sak i taget.
Ännu en kurva som pekar uppåt. Det finns - trots allt - hopp om liv på Gryningsvägen.

3 juli:
Lördag. Och våra prinsessor har gått upp lite till. I dagens vägning når Annavera 1375 gram, en ökning med 35 gram, och Matilda 1225 gram, en ökning med 40. Inga hästskutt, men dock en ökning. I går fick vi post till Matilda Nystås. I kuvertet låg även ett brev till Annavera. Det var skattemyndigheten som godkänt deras namn. Så nu heter dom det dom heter. Anna Matilda Viola. Annavera Margaretha.
I dag kom Ingmar, Kristina och Nanette på besök till oss på sjukhuset.

4 juli:
Karin åkte själv till sjukhuset i dag.
Kom hem jätteledsen - i dag var det svårt att lämna tjejerna.
Vissa dar är värre än andra, helt klart.

5 juli:
Vägning igen.
1270 gram på Matilda, 1410 på Annavera. Ökningar med 45 respektive 35 gram. Och Matilda väger nu 100 gram mer än när hon föddes.
Det kändes som en bra dag.
Vi stannade över tre måltider och lyckades finna ett lugn i vistelsen.

6 juli:
Tisdag. Baddag. När vi kommer ska doktorn precis gå ronden - och vi hinner hälsa på honom helt kort innan. Det var faktiskt första gången. Han gratulerade oss till två så fina flickor - man riktigt pöste av stolthet.
- Dom är hemskt medinskt ointressanta, skrattade doktorn. Ett besked vi gladde oss åt. Annavera och Matilda mår så bra att läkarna inte har nånting att säga oss eller göra förutom att låta tiden gå och flickorna äta och växa i sin egen takt.
- Än är dom för små för att vi ska börja planera för hemgång, sa doktorn.
Hemma påpekade Karin nånting intressant. En anledning till att vi en gång släpptes före i IVF-kön var just att vi ansågs som ett medicinskt intressant par.
- Lite lustigt att resultatet av det blir två medicinskt ointressanta barn, sa hon.
Världen är uppochner.
Forskningsobjekt kommer och går, IVF-enheten består.

Efter lunch badade vi våra tjejer. En favoritsyssla för oss och - misstänker vi - även för Annavera och Matilda. Jag tog hand om Annaveras bad. Hon njöt i fulla drag när det varma vattnet omslöt hennes lilla kropp. Efteråt låg hon under värmelampan och bajsade i badlakanet. Och på pappersunderlägget. Och på elektroderna. Och i den nya blöjan...
Underbara flicka!
Pappa stod där och svettades under de varma strålarna och torkade sig i pannan.
- Svettig uppgift du har där, kommenterade en förbipasserande sjuksköterska glatt.

I dag har vi också fått beröm för våra flickor från en annan av mammorna på rummet. Hon fick en 4.3-kilos pojke i förrgår, som nu ligger på en biliblanket för sin gulsot.
- Dom är så söta, sa hon om Annavera och Matilda.
Som pappa suger jag förstås åt mej som en svamp.

På hemvägen i dag talade vi om att vi båda tycker att det känns så bra just nu. Det känns som om vi hittat ett inre lugn och lärt oss att ta en dag i taget. Våra barn kommer inte hem i morgon, eller ens i övermorgon. Men vi vet att en dag gör dom det. Det gör allting värt att leva för.

Jag ber bara att vi ska lyckas hålla kvar den känslan.
I morgon åker jag själv till sjukhuset för första gången. Ett äventyr mellan halv ett och fem.
I rollerna:
Pappa Zoom.
Annavera.
Matilda.

I dag slog det mej att tjejerna skulle kunna få uppleva tre sekel. 2099 fyller dom 100 år. Och kommer på bild i tidningen.
Sånt är viktigt ;-)

Innan vi åkte hem pussade vi ordentligt på våra medicinskt ointressanta töser.

I dag kom också bilder på tjejerna, fina fotografier, nytagna, nyframkallade. På fredag blir dom ännu större linslusar - då kommer en sjukgymnast från Borås och ska videofilma våra döttrars rörelsemönster. Sjukgymnasten genomför en studie på för tidigt födda barns motorik, och har valt ut Annavera och Matilda som lämpliga studieobjekt.

7 juli:
Karin vaknade med 38,3 i temp. Som tur var hade vi redan innan bestämt att jag skulle besöka flickorna själv i dag. Annars är jag rädd att det hade blivit en chockreaktion. Karin har ju aldrig tidigare avstått från att åka till sjukhuset.
På sjukhuset verkade alla redan känna till hennes feber. Den kan bero på mjölkstockning, men också på överansträngning.
Vi får hoppas att den går ner.

Glädjebesked i dag - Matilda och Annaveras viktuppgång fortsätter stadigt. Sen sist har Matilda ökat 55 gram, till 1325, och Annavera 50 gram, till 1460.
Smått otroligt.
Inte heller hade det inträffat några tillbud under natten och förmiddagen, meddelade sköterskan.

Det blev en äventyrlig eftermiddag, med bäbismått mätt.
Jag bytte på en tjej i taget. Matilda skvätte ner hela skötbordet med bajs - det sprutade som en fontän ur stjärten. Inte bara en gång utan gång på gång - en ny omgång lagom tills jag torkat henne ren. Annavera höll en betydligt lägre profil.

Sen satt jag med dom båda på en kudde i knät, medan jag matade dom med sonderna. Jag lyckades faktiskt ta en flicka på varje arm (låter som om jag vore en riktig Casanova - om man inte vet att flickorna i min famn är blott 20 dagar gamla...), och själv placera mej med dom utan minsta missöde.
Men visst är man orolig för att åsamka skada på slangarna till sonderna och elektroderna på bröst och mage. Det kommer att bli mycket enklare och smidigare när dom är borta.
Det uppstod ett mindre missförstånd gällande matransonerna. Vid matningen klockan 13 hette det först att Annavera skulle äta 35 milliliter och Matilda 30.
Men bäst som jag satt där och skulle trycka in dom sista fem linjerna, störtade sköterskan in och meddelade att hon sett fel. Ransoneringen skulle vara tvärtom - Matilda var den som skulle äta 30. Håhåjaja.
Vid 16-matningen tilltog förvirringen ytterligare.
Ett nytt skift hade börjat sitt pass, och det beslutades att båda tjejerna skulle äta lika mycket varje gång, för att underlätta för personalen att hålla reda på millilitrarna.
Slutet gott allting gott.
Och alla blev mätta och belåtna.

Mellan matningarna tog jag en promenad till Mölndals centrum och kom därifrån med en kasse böcker - bland annat en Christer Nygren, en William Diehl och en antologi med polisnoveller av bland andra Ed McBain.

Strax före klockan 16 började Matilda gny. Dom brukar vakna vid matdags, punktligt som urverk efter tre veckors träning.
Men Matildas puls gick upp, stundtals så högt att varningslampan tändes och signalen tjöt. Hennes puls passerade 200 vid ett par tillfällen på kort tid. Till sist föll hon i gråt, men lugnade sig när jag av ren oro lyfte upp henne och höll om henne.
En av barnsköterskorna kom fram och sa att det inte var nånting att oroa sej över, utan att det sannolikt berodde på att Matilda var hungrig. Uppenbarligen en riktig diagnos, för efter det var Matilda hur glad och pigg som helst. Ja, just det, pigg - faktum är att hon var vaken större delen av middagen, låg där bredvid sin sovande, elva minuter äldre syster, och plirade förundrat mot mej med sina stora, vackra rådjursögon.
Då och då for Annaveras arm upp i sömnen åt Matildas håll, varpå handen tog ett fast grepp om Matildas vänstra örsnibb. Tolerant som Matilda är lät hon Annavera hållas. Hon kan ju alltid hämnas nån gång när inte pappa ser på och hon slipper anstränga sej för att vinna cred.
Det finns alltid en slang att rycka lite i...

Det var en vacker dag. Inne på avdelningen låg ett stilla lugn, som gjorde det riktigt behagligt att befinna sej där. Andra gången jag satt med flickorna kom mamman till den stora, solbadande pojken och tittade in. Hon hade sin lilla dotter med sig och sa:
- Titta, vilka fina flickor som ligger där.
- Ja, sa lillflickan.
- Visst är dom söta?
- Mmm.
Vad säger man?
Det är bara att hålla med och instämma av hela sitt hjärta i hyllningskören. För nånting finare än Annavera och Matilda är svårt att tänka sej.

8 juli:
Annavera och Matilda fyller tre veckor i dag - och sover från och med i dag på vanlig madrass och inte vattensäng som det varit hittills.
Karins feber har gått ner.
På morgonen ringer hon sjukhuset, som ber henne åka in till Mölndals BB. Vi åker dit till avdelning 21, en våning upp, på avdelning 23, ligger våra tjejer. Nu vet vi att Karin drabbats av mjölkstockning i vänster bröst. På BB får vi träffa en barnmorska som placerar Karin med bar överkropp framför en värmelampa i tio minuter. Själv hämtar jag saft till Karin och kaffe till mej. Karins temperatur är nu 37,6 grader. Efter en stund kommer barnmorskan tillbaka. Karin pumpar och barnmorskan masserar det ömma bröstet. Hårda tag, men det är nödvändigt för att kanalen ska öppna sej igen.
Det verkar som om behandlingen hjälper. På kvällen mår Karin mycket bättre.
Krisen tycks vara över för den här gången.

Annars var det en seg dag.
Vi kom till sjukhuset redan strax före elva och åkte inte därifrån förrän strax före fem på eftermiddagen, efter att ha suttit med tjejerna under två måltider.
Karin var med.
Eftersom febern beror på mjökstockningen, och den i sin tur inte orsakas av någon infektion, saknas smittorisk och Karin kan därför utan risk åka till våra barn.
Värmen var tryckande hela dagen. Det verkar som om sommaren till sist har kommit till stan.

9 juli:
Vägning och bad - och videoupptagning! Matilda väger nu 1370 gram, vilket är exakt 200 gram över hennes födelsevikt. Annavera väger 1510 gram, har passerat 1500, och har nu blott 490 gram kvar till milstolpen 2000.
Hon väger 180 gram mer än när hon föddes nu.

Vi var där tidigt i dag, redan klockan nio. Vi hade stämt träff med sjukgymnasten då. Som jag berättat tidigare arbetar hon med en studie över för tidigt födda barns motoriska utveckling. En videokamera dokumenterar barnens reflexmässiga rörelser vid två tillfällen, nu under vecka 32+6 och ytterligare en gång under vecka 42-44.
Då har Annavera och Matilda fått komma hem och den filmningen sker därför på Gryningsvägen, nån gång under september månad i år.
Dagens studie gick snabbt. Eftersom flickorna rörde sig nästan konstant behövdes inte så många minuter för att sjukgymnasten skulle bli nöjd.
- Praktexemplar med stora och fina rörelser, kommenterade hon och betonade att hon sett många barn med betydligt ryckigare rörelseschema. Hon erbjöd oss en videokopia av "showen" och sa att hon tänkte visa filmen för en kollega:
- Vi satt hela dan i går och tittade på olika filmer med enbart spattiga rörelser. Min kollega sa då att hon längtade efter att se en film där barnens rörelser är så här fina.
- Det säger jag inte bara för att ge komplimanger - dom här flickorna är verkligen praktexemplar!
Sa sjukgymnasten.
Jaha, tänkte vi. Nu har vi två medicinskt ointressanta praktexemplar!

Strax därefter kom barnläkaren och skulle gå ronden.
Då måste alla föräldrar lämna salen. Det visade sig att ronden i dag var en mycket utdragen historia. Vi fick sitta länge i soffan i dagrummet eller stå halvhängande i korridoren utanför innan vi äntligen fick komma in vid tiosnåret.
Jag blev lite stressad av det här och tyckte att situationen blev jobbig.
Dessutom var värmen minst lika tryckande som i går.
Efter en stund lugnade jag ner mej någorlunda och väckte Matilda för hennes bad. Det blev som vanligt en ljuvlig stund när jag fick sänka ner henne i vattnet och varsamt tvätta henne ren och fin.
Efteråt bajsade hon som vanligt i badlakanet, men till sist kom hon till ro i min famn, invirad i en mjuk och varm filt, och jag kunde mata henne.

Även en stackars pappa som jag fick höra lite goda ord i dag.
Det var Karin som berättade att en av sköterskorna sagt att jag hade så god hand med barnen och att dom skulle vara glada att ha fått en så snäll pappa.
Stora ord att leva upp till.
Men jag gör så gärna ett försök så länge dom älskar mej.

Jag åkte och tvättade bilen. Nu är den också ren och fin. Sen for jag tillbaka till Mölndal. Annavera och Matilda hade då tillfälligt sluppit sina sonder. Det var nästan som två nya barn som låg där i sängen. Förstummande vackra.
Jag var tvungen att vrida upp deras ansikten så att jag skulle få se dom riktigt ordentligt framför mej.

11 juli:
Söndag. Solen ligger som ett lock över bygderna. Läser nya Wallander.
Funderar över vår situation.
Noterar under ett ögonblicks klarsyn att veckodagen på min klocka förkortas SU - som i Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Funderar över vad det kan betyda.
Funderar över vart Sverige är på väg.
Fullföljer aldrig tankegången.
Det dröjer länge än innan hösten är över oss.

Med tjejerna händer dom saker som ska hända.
I går var Karin själv hos dom. Hon talade med en sköterska och fick veta att flickorna under graviditetsvecka 35, nu är det vecka 34, kommer att sova väldigt mycket för att samla krafter inför dom sista veckornas explosionsartade utveckling fram till "födseln".
Vi ska med andra ord inte oroa oss alltför mycket om Annavera och Matilda under veckan som kommer lär sig suga för att sen mer eller mindre upphöra med all aktivitet.
Det är lätt att glömma bort att dom följer samma utvecklingskurva som om dom hade legat kvar i livmodern.

I dag var det min tur att hälsa på dom själv.
Det var också vägning - Annaveras vikt uppmättes till 1565 gram och Matildas till 1415. Nästa gång passerar Annavera 1600!
Annaveras stjärt var röd och irriterad. Såg faktiskt ut att göra lite ont, även om hon inte opponerade sej. Vid blöjbytet före klockan 13 bad jag om råd och fick en speciell salva att smörja in stjärten med.
Man skulle lägga på ett ganska tjockt lager - det såg nästan ut som vitt spackel. Och precis som spackel torkar den här salvan in. Förmodligen absorberas den av huden av sej själv, för jag blev tillsagd att inte försöka tvätta av den nästa gång.
Jag fick också rådet att vid varje blöjbyte torka och tvätta med olja istället för med vatten.

13 juli:
Det finns mycket man undrar över.
Ingen har ens antytt när man kan börja fundera över att få ta med flickorna hem. Jag mår dåligt, känner mej less och utbränd.
Har svårt att sova, tycker att halsen bränns och att hjärtat skenar. Rastlösheten känns som ett gift i mitt blod. Det får räcka snart.
Nog nu.

Annaveras stjärt är bättre. Vi tvättar henne med badolja och smörjer in henne med salva vid varje byte nu, och det har uppenbarligen hjälpt.
Matilda har magproblem. Enligt journalen har hon inte bajsat på flera dagar. Vi är lite oroliga. En barnsköterska klämde på hennes mage i dag och sa att den kändes helt normal, men dom skulle ha extra uppsikt över henne under kvällen och natten.
Vi förvarnades om att Matildas kraftiga viktökning - 95 gram sen i förrgår - kan bero på en eventuell förstoppning. Vi ska därför inte bli besvikna om hon inte går upp lika mycket vid nästa vägning.

14 juli:
Jag stannar hemma. Känner mej helt utmattad, vaknar strax före lunch och vacklar upp. Efter några timmar känns det uthärdligt att leva, men depressionen ligger där som en tickande bomb nånstans precis under ytan. Mitt humör är oerhört labilt och kan svänga på några sekunder. Jag hoppas att det går över. Så här kan vi inte ha det.
Jag kan inte leva i längden med nerverna utanpå huden.

Karin ringer från sjukhuset. Matilda bajsade i morse. Det är ett välkommet besked. Men Annavera har haft andningsuppehåll igen - efter en tid utan tillbud.

15 juli:
Svag viktuppgång för Matilda, precis som vi blev förvarnade om.
Men en rejäl skjuts uppåt stjärnorna för Annavera - plus 85 gram till 1685! Hon har ökat 120 gram på fyra dar!
Annavera visar också avsevärda amningstalanger - i dag tog hon flera djupa tag. Vid 16-matningen hade hon flera milliliter kvar i magen - en rest som förmodligen beror på att flickan sög i sig mjölk samtidigt som hon fick en oförändrad ranson via sonden.
Kanske dags att börja väga den här ängeln snart under måltiderna?

Tyvärr fortsätter tillbuden på Annavera. I dag har hon haft problem med pulsen.

I dag köpte vi två babyskydd till bilen.
Jag talade med min mor på kvällen. Hon känner sej som en stolt farmor och säger att det känns som att börja om från början igen. Sen frågar hon om hon får sticka nånting åt tvillingarna. Klart hon får! Det är roligt att hon lever upp och försöker engagera sej.

Vi har börjat klä flickorna i egna kläder. Det känns mycket bättre och roligare.

17 juli:
I dag för en månad sen föddes Annavera och Matilda. Fyra veckor i dag sen dom föddes! Klart att dom fick ha flagga vid sängen.
Barnens mormor, morfar, moster Nanette, gammelmormor och gammelmorfar kom och gratulerade på eftermiddagen. För Åke och Vera (Annavera är ju döpt efter henne) var det första gången dom fick se barnen. Tillbuden har upphört.

Annavera medicineras inte längre mot dom, och hade inga tillbud varken i går eller i dag. Matildas tarmar verkar ha kommit igång igen - i går gjorde hon en rejäl hög i blöjan.
I dag var hon vaken och pigg under hela första matningen, så alert tror jag inte jag sett henne i hela hennes liv. Dessutom suger hon flitigt på nappen.
Båda gick upp 45 gram sen förra mätningen. Annavera har låg temp och ligger med mössa. Kul att notera att Annavera nu väger exakt 400 gram över sin födelsevikt.

19 juli:
I dag var flickorna nere på ultraljudsavdelningen och undersökte sina huvuden på förmiddagen. Som vanligt blev dom omsvärmade och överösta med superlativer.
- Det var åtminstone fem sköterskor i rummet, fick vi veta. Och alla uttryckte sin förtjusning över flickornas ljuva och vackra uppenbarelser. Det är märkligt, funderade vi efteråt, men tydligen är det fler än vi som ser tjejernas skönhet. Själva ultraljudsundersökningen gick alldeles utmärkt. Ingen av oss var med på den, eftersom vi inte kom till sjukhuset förrän till 13-matningen, men alla värden var helt normala.

Inga tillbud har rapporterats på några dagar nu. Också det ett steg i rätt riktning. Vägning i dag. Matilda har gjort ett nytt sånt där jätteskutt på 80 gram och ökar till 1655 - visserligen med rikliga mängder bajs i magen, men ändå... Det är bara att räkna med en mindre uppgång nästa vägning. Hon bajsade två gånger efter vägningen på morgonen.
Annavera ökar också något mer än vanligt - upp 55 gram, till 1785. Det är roligt. Nästa gång bör hon överskrida 1800 gram. Båda närmar sig tvåkilosgränsen med så kallade stormsteg.
Både Annavera och Matilda suger flitigt på napp sedan ett par dagar. Annavera tar även ett och annat tag av mammas bröst när andan faller på. I går sög hon så kraftigt att hon fick i sig fem milliliter mjölk på egen hand. I dag repeterade hon bedriften från gårdagen.
Fem milliliter.
Själv.
Det kan tyckas som en oändligt liten mängd, men betänk då att ransonen per mål i sonden är 35-40 milliliter.
Fem milliliter.
Själv.
Man kan inte bli annat än stolt.
Matilda å sin sida är inte fullt så alert än att hon klarar att suga själv. Men hon är på god väg och ligger gärna och snuttar på mamma. Framför allt tar hon ganska kraftiga och intensiva tag i nappen när jag håller henne. Och det bevisar ju att hon har dom rätta reflexerna, och därmed också dom rätta förutsättningarna.

En incident med lycklig utgång inträffade i dag.
Jag har precis bytt på Matilda och går med henne mot en av fåtöljerna vid 16-tiden. Plötsligt hörs ett allt genomträngande och fullständigt hjärtskärande skrik - från Annavera.
Med ett enda kraftigt ryck har hon slitit av sej tejpen som håller fast sonden vid hennes kind. Hälften av sonden sitter kvar inne i näsan.
Annavera skriker såklart.
Barnskötare Magnus försöker först återföra den del av sonden som hänger utanför, men inser snart att det enda raka är att dra ut den helt och hållet och sätta en ny sond. Det var också vad som skedde och det är skönt att det hela fick ett lyckligt slut, men ett par sekunder hade jag ordentligt kalla fötter där på avdelning 23. Det är märkligt hur snabbt man reagerar när ens barn skriker och påkallar ens uppmärksamhet. När andra barn i rummet låter tittar jag knappt upp.
Men Matildas och Annaveras små, tunna röster känner jag igen, det är rent instinktivt och, förmodar jag, nånting som sitter i ryggraden, nedärvt sen stenåldern eller därikring på tidsaxeln.

20 juli:
Tisdag. Annavera har namnsdag, det är ju Margareta och vi är mitt i fruntimmersveckan 1999. Jag åker mellan två matningar och köper en liten present - ett par byxor och en tröja - som vi klär på henne sen.
Hon blir jättefin.

Det hände en hel del i dag även om det vi mest av allt går och väntar på - att tjejerna ska börja äta ordentligt av egen kraft - dröjer. Men Matilda fick ny sond, båda fick nytt fotledsband eftersom det gamla blivit för litet (minsann, dom växer, dom små gynnarna!) och - elektroderna togs bort! Ingen mer maskin som övervakar hjärta och andning! Inget mer pipande! Faran är över för dom allvarligare tillbuden.Och detta bara händer utan att vi förvarnas alls.
På flickornas magar sitter nu bara en ny och ensam elektrod, som kopplats till en behändig, mobil så kallad apnédosa, som piper om dom glömmer att andas. Men denna dosa är inte alls lika otymplig som den övervakningsapparatur dom haft hittills och ryms i sängen.
Det innebär att vi i dag, för första gången, fått tillåtelse att rulla med oss tjejerna ut från salen till ett av de särskilda föräldrarum som finns på avdelningen. Där sitter man i lugn och avskildhet och tystnad och sköter om sej och sina barn.
Ett stort steg framåt och en enorm skillnad jämfört med att sitta inne på salen med all personal och alla andra barn med föräldrar.

I övermorgon klockan 13 ska flickorna på ögonundersökning. Det är en ren rutinundersökning, men jag har väntat på att få den gjord. Jag läste i en bok att för tidigt födda barn oftare har synfel än fullgångna barn.
Dom är å andra sidan alltid närsynta, även om det går över av sig självt efter den första tiden. Men det skulle vara skönt att veta hur deras synskärpa är.
Vi tillåts närvara under undersökningen.

21 juni:
Vilket lyft! Karin ringer - hon är ensam hos tjejerna i dag - och berättar att både Annavera och Matilda ökat 90 gram i vikt sen förra mätningen. Otroligt. Matilda väger nu 1745. Annavera 1875. Jag inser att ingen av dom har särskilt långt kvar till 2000 gram. Med den här takten skulle gränsen kunna vara uppnådd - men här bör man väl gardera sej, antar jag - redan på söndag, den 25 juli, åtminstone för Annaveras del. Matilda tar nog en vägning till på sej. Otroligt.

22 juli:
Flickorna fyller fem veckor i dag. Vi var där klockan 10 och gratulerade med nya, fina kläder i grönt och gult. Annavera såg ut som en kyckling efteråt och Matilda som en skogsmulle - grön från topp till tå.

Det var den stora ögonundersökningen på eftermiddagen, så lunchen blev lite tidigarelagd. Före maten fick tjejerna ögondroppar, som förstorar pupillerna. Sen åkte vi hiss ner allihop till ögonmottagningen på entréplanet. Efter en stund togs vi emot av en läkare som hette Mats. Han undersökte flickorna en i taget, Annavera först. Jag fick lägga henne på en brits och talade lugnande till henne medan doktorn lyste med sina instrument i hennes ögon, som en sköterska hjälpte till att hålla öppna. Båda var jätteduktiga. Matilda protesterade en del medan Annavera mest låg tyst avvaktande under mina händer.
Undersökningen gick snabbt. Efteråt fick vi veta att flickornas ögon såg bra ut, men att deras näthinnor inte var helt färdigutvecklade i vissa "gråzoner" i ögonens ytterkanter. De täckte alltså inte ögonen helt.
Detta är emellertid helt normalt med tanke på tjejernas modesta ålder. Om cirka en månad ska vi på återbesök till ögonmottagningen. Vi kommer att få en ny tid hemskickad till oss.

Det var nån som sa åt oss att vi inte skulle vara oroliga om flickorna inte är så alerta den här veckan eftersom det beror på att de samlar kraft till den sista explosionsartade fasen i utvecklingen fram till "födseln". Detta har jag tänkt på under hela veckan. Och jag har tänkt att jag aldrig förr sett Annavera och Matilda så aktiva som dom är nu, under 35:e veckan. Aldrig har dom sovit så lite. Aldrig har dom varit vakna så mycket under matningarna. Aldrig har dom rört sig, krängt av och an och pillat och dragit i allting som nu. Dom suger på napparna, utforskar sitt eget och andras ansikten med sina händer och är så fulla av nyfiket liv.
Håhåjaja.
Vetenskapen kan inte alltid ha rätt. Den Stora Sömnen kanske kommer nästa vecka istället. Eller inte alls. Personligen föredrar jag det senare. För nu vill jag att doktorn säger att vi kan ta Annavera och Matilda med oss hem.

23 juli:
I dag är det fem år sen vi gifte oss. I kväll ska vi fira det med en liten kryssning i Göteborgs skärgård.

Tjejerna växer. Matilda väger nu 1820 gram, Annavera 1965. På söndag passerar Annavera två kilo och får en flagga vid sängen.
Båda sög 5 milliliter. Det är första gången Matilda sugit en mängd som överhuvudtaget varit mätbar.

24 juli:
Och Matilda sög 10 milliliter i dag men det känns ändå som om ingenting händer, vi åker dit dag ut och dag in och i dag fick vi nya förnumstiga tips om hur ofta man bör bada sin bäbis ("en á två gånger i veckan") och salen och hela avdelningen och hela världen var full av folk som tittade och tittade och levde runt i sina bubblor och i morgon har tjejerna levt i Mölndal i fem veckor och det känns som om jag inte står ut en enda dag till och som att jag bara för en enda dag vill ha hem barnen och låta oss sköta dom som vi vill och på vårt sätt och mina fötter stinker fotsvett igen och ibland blir det bara för mycket och ingenstans att vara ifred och till råga på allt kommer tipsen från personal som gör sin första dag efter semestern och som vi inte träffat förut och inte litar på överhuvudtaget och som enbart borde sköta sitt jobb istället för att göra en matt och arg och irriterad och slut och förbi och jag undrar om det inte är nog snart fast jag vet att det är en retorisk fråga som aldrig får något svar utan bara blir hängande och dallrande i luften framför mig som en förhistorisk modell av en märkvärdig tidsmaskin eller nåt ... det är hursomhelst tröttsamt med all väntan även om jag vet att den en dag tar slut och jag vet att vi överlever och att vi ska vara lyckliga över att tjejerna är friska och vackra och bedårande och pigga men livet blir ingen skrattfest så länge dom ligger i Mölndal.

Flagga för Annavera i morgon, ze kinder!

25 juli:
Lyssnar på Robyns sommarprat i radion och skriver det här. Karin är själv på sjukhuset i dag och när hon har ringt sitter jag med en handskriven lapp framför mej, innehållande inte mindre än fem nyheter, fem viktiga nyheter, fem stora nyheter som gäller våra älskade små barn som snart får komma hem.
Detta har hänt sen i går:

  1. Annavera har passerat två kilo med god marginal, hela tio gram, och har nu uppnått den respektingivande vikten av 2010 gram. Med andra ord var hyllan ovanför hennes sängplats i dag utsmyckad - återigen! - med en vajande svensk flagga. Denna vimpel har Annavera kämpat sig till och förtjänat genom eget hårt arbete. Också Matilda har ökat i vikt, vi får inte glömma henne i brådrasket. Hon har ett litet ryck kvar till 2000 men borde passera gränsen inom den närmaste veckan.
  2. Karin har tagit flickornas fotavtryck i dag, när de är exakt fem veckor och tre dagar gamla.
  3. Apnédosorna är borttagna! Den här nyheten är en stark kandidat till veckans största händelse, som tävlar om förstapriset, vad nu det kan vara ... en miljon kronor, en hammock, en resaenträdgårdetthusettlivettskivkontrakt? Detta innebär att den sista elektroden är ett minne blott, men det innebär också att ingen övervakning längre finns på flickornas andning och det är ett orosmoment i sig men samtidigt givetvis en allt överskuggande lättnad och en tanke om att klart tjejerna kan andas själva och några tillbud har vi inte sett på dagar, inte på hela veckan, tror jag.
  4. Istället för bankmat - alltså bröstmjölk som andra välförsedda kvinnor säljer till sjukhusets mjölkcentral för dryga pengar - varvas Karins bröstmjölk med bröstmjölksersättning, så kallad Milcotal, som alla kan köpa på närmsta apotek. Detta är en viktig förberedelse inför tjejernas framtida hemgång. Och i dag har en i personalen för första gången berört detta heta ämne - och sagt att det "snart börjar bli dags för hemgång". Som förälder suger man ju åt sig minsta antydan om att vi ska få ta hem barnen. Som en svamp. Det är därför ingen nämner saken i onödan, utan anledning. Och det är därför som detta omnämnande i dag för mej känns som ett genombrott i vården, som att vi inträder i en ny slutfas i och med den kommande veckan. En slutfas med ett enda möjligt slut, en enda målgång - Annavera och Matilda kommer hem. Jag hoppas att jag bara ska behöva skriva det en gång till. Jag hoppas att det blir snart. Jag hoppas att det, när jag skriver det nästa gång, ska vara ett sanningens ord.
  5. Från och med i dag äter våra flickor var fjärde timme i stället för, som hittills, var tredje timme. Detta kallas av personalen för "stora tider". Dom Stora Tiderna. Dom Stora Tiderna tillämpas på Dom Stora Barnen. Dom Stora Tiderna innebär mat var fjärde timme, det innebär mer mat, ransonen är ökad till 60 milliliter per mål, en rejäl ökning med tanke på att flickorna hittills ätit 40 milliliter. Mycket riktigt kastade Matilda upp en del av maten, men vi tror att hon vänjer sej ganska snabbt.
    Vi säger så.

På kvällen åkte vi tillbaka. Jag följde med. Karin ammade en flicka i taget sedan jag bytt och vägt henne med kläderna på. Matilda sög 15 milliliter. Det är mest hittills. Ingen av dom har sugit så mycket av egen kraft tidigare. Annaveras toppnotering ligger fortfarande på 5 milliliter. Nu ammar Karin båda vid varje mattillfälle för att ge dom så mycket träning som möjligt. Jag sprang fram och tillbaka till vågen. I veckan som kommer ska vi försöka vara på sjukhuset över tre måltider. Det är slutspurten som börjar nu, det kanske blir jobbigt men vi vet att det är för en begränsad tid, en, en och en halv, två veckor som mest.

27 juli:
Här händer det saker. Det är knappt att man hinner med att anteckna. I dag har tjejerna ätit ur nappflaska för första gången. Det var en överraskning för oss att dom fick börja med det redan i dag. Tidigare hette det att vi kanske skulle börja med nappflaska senare i veckan. Nu blev premiären redan i dag, alltså. Och vilken premiär! Jag fick äran att mata Matilda med flaska på morgonen, medan Karin ammade Annavera. På eftermiddagen gav jag Annavera flaskan och Karin ammade Matilda. Varannan gång flaska, varannan gång bröst. Här tillämpas så kallad millimeterrättvisa. Flickorna var enormt duktiga. Matilda åt hela 35 milliliter - och Annavera 20. Resten sondade vi. Båda ammade också imponerande tio milliliter var.

Det är två mycket vakna och alerta flickor, åtminstone till en början. Måltiderna slutar alltid med att dom tar ut sig och utmattade faller i sömn. Men då har dom uträttat ett helt dagsverke och mer därtill. Vi är stolta och drömmer om borttagna sonder och dagar med flickorna i vårt hem. Snart, snart, snart...

I dag lärde jag mej ett nytt grepp. Matilda fick magknip efter sitt flitiga sugande på flaskan, och började gallskrika. En sköterska visade mej då hur man kunde lägga barnet på mage över ens armar och försiktigt massera bäbisens mage. Trolleri! Matilda tystnade omedelbart! Man blir förstummad över dessa gamla husmorsknep.

Vägning i dag. Annavera nådde 2070 och Matilda 1930 gram. Nästa gång borde hon passera 2000. Flaggdag! Den 31 augusti har vi fått tid för ytterligare kontroll av flickornas syn.

29 juli:
Dessa dagar känns lite som sanningens minut. I går fick vi en kontaktsyster, Margareta, som ska lotsa oss och tillsammans med oss planera för flickornas utskrivning och hemkomst. Vi satt under en kvart och samtalade alla tre om den närmaste framtiden. Det kändes som att kastas in i ett helt nytt främmande skede. Från att under nästan sex veckor inte hört någon enda yppa ett enda ord om hemgång, till att plötsligt befinna sej mitt i en labyrint av frågor relaterade till detta - phew, som det skulle stått i en Stephen King-roman.
Detta första samtal utmynnade inte i någon tidsplan. Däremot kom vi överens om ett första delmål - Annavera och Matilda ska på egen hand äta minst hälften eller däromkring av sin måltid, med andra ord nånstans mellan 25 och 35 milliliter. Så snart dom gör det ska resten av måltiden inte längre sondas. Istället ska tjejerna väntas ut och matas först när dom visar att dom är hungriga igen. Genom skrik eller andra åtbörder. Matilda åt, som vi vet, 35 milliliter redan i tisdags. Margareta menade mycket riktigt att hon inte borde sondats då, men skadan var redan skedd. Nu väntar vi på nästa uppvisning av flickorna Nystås. Märkligt nog passerade båda gränsen redan vid 18-målet i går kväll. Planen iscensattes och det hela blev nu plötsligt mycket spännande. Vi som tänkt åka hem och få oss några timmars välbehövlig sömn, bestämde oss för att stanna kvar och invänta nästa matning. Det innebar att vi fick sitta och vaka vid deras säng för att finnas till hands när dom så småningom skulle bli hungriga.
Det skulle dröja nästan fyra timmar innan dom vaknade.

Dagens sejour påminde till största delen om gårdagen. Våra nyfunna rutiner har finslipats - flickorna får amma varannan gång och nappflaska varannan. Matilda har visat sej vara den mest uthålliga. Hon både ammar och suger flaska bättre än Annavera. Vid 18-matningen tömde hon nästan hela flaskan. Jag misstänker att Annavera bidar sin tid och samlar krafter. På lördag är dom 36 fulla veckor, och det skulle knappast förvåna om hon sätter fart och ammar som en besatt under dom närmaste dagarna efter det. Det är hursomhelst spännande, även om man blir hemskt trött av dom långa dagarna på avdelningen. Men slutet ligger där framme nånstans, obestämbart men inte desto mindre närvarande. En eller två veckor. Det är allt det handlar om.

Sonderna hänger som två ormar av plast. Lycka den dag dom tas bort. Tyvärr tvingades vi sonda Annavera på kvällen. Hon ammade lite dåligt.

I dag passerade också Matilda 2000 gram. Flaggdag!

31 juli:
Backlash i går. Annavera suger dåligt igen. Dagen började bra - hon ammade 35 milliliter, vilket är lika med personligt rekord. Men vid 14-matningen tog hon bara 10 milliliter av mamma. Inte heller gick det att truga henne med nappflaskan. Hon var helt enkelt helt utmattad. Personalen gjorde tafatta försök att trösta oss. Samtidigt försökte vi trots allt glädja oss åt Matildas duktiga framsteg - hon sög 55 och 60 ur nappflaskan vid dagens två första måltider. Med andra ord tömde hon flaskan i botten! Efter det ammade hon 40 respektive 35 milliliter. Vi stannade ända till 22-målet och fick en lång och omtumlande dag på sjukhuset. Sista gången fick vi ge flickorna resten av maten via sonderna.

Men i dag är en ny dag, ännu en dag på avdelning 23. Börjar kännas som om vistelsens slut ständigt skjuts upp en dag eller två. Men i dag möttes vi faktiskt av ett glädjebud: Annaveras och Matildas viktuppgång fortsätter! Trots att ingen av dom fått full ranson på de senaste två dygnen ökar dom i vikt. Vi tycker att uppgången är oväntat stor, Annavera ökar 35 gram och Matilda 45 - en helt acceptabel uppgång, fullt jämförbar med flera tidigare ökningar som inträffat när tjejerna sondmatats och alltså fått fulla 60 milliliter. Det tror vi måste innebära att flickorna klarar sej på mindre mat och kanske förmår ta upp en större andel näringsämnen i sina kroppar än andra barn.
Annavera suger 60 (!) på nappflaska och Matilda ammar 55 milliliter. Något som till och med imponerar på personalen. Nu har vi till och med talat om och bestämt att vi i morgon övernattar på avdelningen och sköter barnen ett helt dygn i sträck.

I morgon bitti ska också sonderna dras. Sen stundar sanningens minut. I övermorgon vägs flickorna igen. Ser värdena bra ut stannar vi antingen en natt till eller får hempermission.
Jag hoppas på det sistnämnda.
Det går snabbt. Plötsligt ser det ut som om vi kan få ta med flickorna hem för gott under veckan som kommer. Vi har bestämt att vi ska ta med oss ytterkläder till tjejerna och lägga bilbarnstolarna i bilen så vi kan ha dom till hands.

Annavera äter inte lika mycket som sin syster. Vid lunchmålet i dag ammade hon endast tio milliliter. Sen föll hon i djup sömn och vaknade först till klockan 18, superhungrig och åt 50 milliliter på flaska. Det är svårt att tro att vi kanske får med oss flickorna hem redan på måndag. Vi kan bara hoppas att viktuppgången inte avstannar under det närmaste dygnet.

1 augusti:
Per har namnsdag. Det är söndag. Klockan 9.23 hade vi packat bilen full med kläder och mat och bilbarnstolar och for iväg till sjukhuset. Vi känner oss spända och förväntansfulla.
Det är en märklig situation. Det som är mest skrämmande är att om - säger om - det första dygnet nu går käpprätt åt skogen och flickorna visar sej äta för lite så att viktkurvan slutar gå uppåt - då måste vi backa, då måste sonderna sättas tillbaka, då måste vi kasta oss tillbaka flera dygn, då måste vi på nytt vänta och se, vänta och se. Ett sånt händelseförlopp är mer än jag törs föreställa mej i mitt mörkaste sinne. Det vore en katastrof.

Så sonderna är borta. Det är bland det första vi ser när vi kommer. Annavera och Matilda ligger där i sin plexiglaslåda och sonderna är borta. Det är som två helt nya flickor. Nu ser vi dom i all deras prakt och skönhet. Så vackra. Så fantastiska. Så mirakulöst komna till världen. Så ... våra.
Båda dom små näsborrarna är nu fria och man kan se hur dom andas och vi hoppas att det ska gå lättare för dom nu att andas medan dom äter.

I dag kommer vi inte att väga barnen när dom ammas, bara notera klockslagen för när dom äter och hur mycket den som får nappflaskan suger.
Båda barnen har fått Milkotal under natten. Milkotal är mer svårsmält än bröstmjölk och man kan därför anta att barnen inte är särskilt hungriga vid förmiddagens första mål. Det är ett antagande som stämt tidigare och som visar sej vara riktigt även nu. Annavera ammar en liten stund, men faller sen åter i sömn. Matilda nappar 40 på flaska, men somnar också hon. Det känns stressigt att vara här, vi befinner oss under stark press. Jag känner rädsla och oro, magen är i uppror, över att vi ska tvingas stanna kvar på avdelningen längre.

Dagen går. Då och då tittar någon ur personalen in i rummet för att fråga hur det går.
- Bra, tror vi, svarar vi som knappt vet.
Tjejerna äter när dom vill. Vaknar upp ur sin halvslummer och börjar gapa som fiskar på land, svängande med armar och huvud i jakten på den åtråvärda bröstvårtan.
Det är märkligt.
Nu på kvällen började Annavera amma, tog några tag innan hon tröttnade. Under tiden nappade jag Matilda. Hon slog rekord: Sög flaskans 60 milliliter i botten på 40 minuter! Den tjejen är verkligen redo för hemgång! Och det var inte nog med dom 60. Matilda ville ha mer. Hon krävde mer. Så vi la henne hos mamma där hon fick amma, hon ammade en lång stund, tycktes inte kunna få nog, så hungrig var hon. Men nu var Annavera hungrig igen. Jag hämtade 20 milliliter i en flaska åt henne. Hon tömde den, de sista skvättarna något motvilligt, så vi trodde att hon skulle vara mätt och belåten. Men icke. Annavera krävde 20 till, som pappa fick gå och fylla på i mjölkköket. Det är som om hon inte orkar äta så mycket i taget, och därför blir hungrig oftare än sin syster. Annavera nappar bättre än hon ammar. Hon åt vid halv tre-tiden i dag och sög då fulla 60 på flaska. Klockan sex ammade hon och vid halv åtta krävde hon mat på flaska. Det var dom 40 jag skrev om här ovan. Jag sov en stund mitt på dagen. Vi har ett helt rum med två sängar för oss själva, och det är skönt att kunna ta igen sej och slumra lite, rensa hjärnan, få tankarna lite klarare.
Inför natten har vi bestämt att båda ska få nattmålet på flaska, 60 milliliter Milkotal vardera.

2 augusti:
En sån natt! Det blev aldrig mycket sömn, jag sov kanske nån gång, för att citera maestro Plura Jonsson. Sanningen att säga fick nog Karin sova om möjligt ännu mindre. Det visade sej att hon vaknade mycket lättare av barnens gnyenden. Sen väckte hon mej i sin tur och vi tog itu med matningen. Både Matilda och Annavera hade ganska regelbundna tider, även om dom vaknade ofta av att dom var hungriga. Annavera nappade 70 klockan 4 på morgonen. Matilda vaknade både klockan 4 och halv sex och var hungrig. Halv sex berodde det nog mer på en sjö av bajs i blöjan än på genuin hunger.

Klockan 8 den 2 augusti 1999:
Sanningens ögonblick. Skulle viktuppgången hålla i sej? Sonderna är borta sen ett dygn och flickorna har ätit högst oregelbundet, men vi har hela tiden försökt lita på att dom äter det dom behöver.
Annavera först. Hon är den som vi varit mest oroliga för, den som varit mest bångstyrig med maten. Varsamt placerar vi den nakna sprattlande kroppen på vågen. Första minuten gestikulerar hon så vilt att man omöjligt kan se hur mycket hon väger. Displayen pendlar mellan 400 gram och 4 kilo. Men så kommer hon till ro i tillräckligt många sekunder. Och hon har ökat! Och som hon har ökat! Annavera Margaretha Nystås har gått upp 90 gram! Utan sond! Med personliga mattider! 90 gram! Den flickan är också klar för hemgång.
Sen väger vi Matilda. Hon är lugnare till sinnes. Snabbt drar vi en suck av lättnad när vi ser att hon gått upp 75 gram på samma premisser och med exakt samma förutsättningar som sin syster. Fantastiska siffror!
Jag går in på Blå Hallen för att meddela dom nya vikterna. Syster Gunilla och Ann-Gerd jobbar. Stolt visar jag flickornas journaler och pekar på siffrorna:
- Dagens vikt!
Och det känns som om dom visslar till.
- Inga fingrar på vågen? frågar Gunilla skämtsamt.
- Nädå, det är äkta vägningar, ärliga siffror, utan kläder, hasplar jag ur mej.
Det är tydligt att läget ser mycket gynnsamt ut. Gunilla frågar mej vad föräldrarna vill göra i dag.
- Vi vill ha permis, säger jag.
- Det ser jag inga hinder för. Vi ska bara övertyga doktorn om det också, säger Gunilla.
Orden är som balsam för mina öron, som liniment för en sliten själ på vandring längs gränsen av sin egen uthållighet. Hade jag inte varit så trött hade jag rusat jublande och vansinnigt skrattande ut ur salen.
Hempermission.
I dag.
Två ord som för bara några dagar sen kändes som det mest avlägsna och osannolika jag kunde föreställa mej. Men nu ser det ut som om vi får med oss våra änglar hem.
Hempermission. I dag.
Bara för innebörden i dessa två ord kan jag uthärda många vaknätter och stulna minuter av sömn mellan matningarna. Halleluja.
... och det gick alldeles utmärkt att övertyga doktorn. För övrigt samma läkare som utförde den allra första hälsokontrollen på tjejerna den 17 juni när dom bara var några minuter gamla. På onsdag klockan 14 ska vi vara här igen.

4 augusti:
Efter två nätter hemma kom vi tillbaka till sjukhuset, trötta men mycket nöjda med dom två nätter vi fått ha flickorna hemma på permission. Det är också vad vi säger till alla vi möter och som frågar. Det är sanningen. Annavera och Matilda kanske har ätit lite sämre än vanligt, men det beror snarare på miljöomställningen än på nånting annat.
Allt annat har gått över förväntan - skötbordet är exemplariskt, blöjbytena går som en dans, badning går utmärkt och man klarar sej fint utan rinnande vatten i barnkammaren.
Att vi inte får sova mycket alls på nätterna visste vi ju hela tiden. Ungefär var tredje timma vaknar nån av tjejerna eller båda två. Ibland är dom häpnadsväckande samspelta - jag skulle kunna använda ett ord som ”synkroniserade” i sammanhanget...
Doktorn som undersöker barnen i dag säger att prognosen för Annavera och Matilda ser mycket gynnsam ut. Det betyder att ingen av dom kommer att få några men av att ha fötts för tidigt. Vägningen är det nervösa momentet. En uppgång är att föredra. Vi har fått veta att man till och med kan acceptera en svag nedgång, men man har samtidigt låtit oss förstå att sjukhuset inte släpper ifrån sej barnen än om nedgången är för stor. Till vår stora glädje har båda ökat i vikt. Visserligen bara med 10 (Annavera) respektive 25 (Matilda) gram, men en uppgång är en uppgång är en uppgång. Nu förstår vi att tjejerna kommer att bli utskrivna i dag.
U-T-S-K-R-I-V-N-A.

Resten är en formalitet. Margareta talar med oss en stund, klipper id-banden av flickorna efter att vi bekräftat att dom är dom dom är och önskar oss lycka till. Vi får också med oss recept på järnpreparat hem.
Sen är vi fria att gå.


EFTERORD:

Berättelsen skulle kunna sluta här.
Vandringen är över.
Det jag ville uppnå med att nedteckna händelseförloppet är uppnått.
Jag ville berätta om en familjs kamp för att få ett efterlängtat barn, och den medicinska process och det fysiska och psykiska lidande som lett fram till, inte bara ett, utan två undersköna amasonflickor - Annavera och Matilda.
Jag ville försöka skildra en provrörsbehandling ur en pappas synvinkel. Jag ville försöka beskriva det traumatiska i att upptäcka att man inte kan få barn, mina tankar kring det. Jag ville skriva om våra erfarenheter av den svenska fertilitetssjukvården, från min första kontakt med läkare våren 1997 till det lyckade utfallet av förlossningen den 17 juni 1999, och födseln av våra två döttrar. Allt detta har jag gjort.
Kanske kan min berättelse gjuta mod och hopp i någon som läser det här.

Den delen av berättelsen är slut.
Men en ny har redan börjat. Nu går jag in i ett nytt livslångt äventyr i och med utskrivningen av flickorna den 4 augusti 1999. Annavera och Matilda har så mycket liv framför sej. Och jag tänker inte gå miste om en enda minut av det.
Häromdagen tog vi en premiärtur med flickorna i barnvagnen. Det var en sval afton och jag gick där och myste av stolthet över att ha just denna familj som jag tänker beskydda med mitt eget liv. Jag kan bara beklaga att inte fler var ute denna kväll och såg oss gå där - far, mor och två spädbarn i en barnvagn - med ett förklarat skimmer omkring oss.
Det var en syn för gudar.

FLICKORNAS VIKT:

Datum: Matilda: Annavera:
17/6 1170 1330
19 1060 (-110) 1205 (-125)
21 1025 (-35) 1185 (-20)
23 1045 (+20) 1185 (+-0)
25 1080 (+35) 1210 (+25)
27 1090 (+10) 1230 (+20)
29 1120 (+30) 1250 (+20)
1/7 1185 (+65) 1340 (+90)
3 1225 (+40) 1375 (+35)
5 1270 (+45) 1410 (+35)
7 1325 (+55) 1460 (+50)
9 1370 (+45) 1510 (+50)
11 1415 (+45) 1565 (+55)
13 1510 (+95) 1600 (+45)
15 1530 (+20) 1685 (+85)
17 1575 (+45) 1730 (+45)
19 1655 (+80) 1785 (+55)
21 1745 (+90) 1875 (+90)
23 1820 (+75) 1965 (+90)
25 1870 (+50) 2010 (+45)
27 1930 (+60) 2070 (+60)
29 2005 (+75) 2125 (+55)
31 2050 (+45) 2160 (+35)
2/8 2125 (+75) 2250 (+90)
4 2150 (+25) 2260 (+10)



Stolt moder med Matilda och Annavera i famnen. Foto: Michael Nystås


hem |
provrörspappan |
senast uppdaterad: 2006-04-02