[prosa i urval]
Ett urval prosatexter jag skrivit under åren. Jag har påbörjat många romaner men aldrig haft tålamod nog att komma till slutet. Numera upplever jag hur jag får mindre och mindre tid, den tycks rinna genom mina händer, ner och bort, som vatten, sand - så den tid jag får till skrivande blir mer och mer begränsad. Jag försöker att inte tänka på det. Gläds istället åt det som hinns med.
1. Skiss till en hund av sten 2. Några olika sätt att dö
1. SKISS TILL EN HUND AV STEN: Att här förklara vad den här texten handlar om skulle vara alltför personligt. Det är nånting man berättar mellan två ögon, i förtroende. Men jag tycker den håller för sitt innehålls skull. Jag skrev den 2002 till Göteborgs Skrivarsällskaps [GSS] novelltävling, med temat "Ingen panik". Jag fick inget pris. Senare läste jag upp den på en av GSS cafékvällar, och fick mycket positiva reaktioner, utan att nämna något om bakgrunden till texten. Det fick mig att tro att den kan stå på egna ben. Bedöm själv. En dag ska den bli mitt bidrag till GSS medlemsantologi.
Jag skriver det här för att minnas.
Minnas alla som någon gång betytt något för mig. Alla som någon gång gjort mig illa.
Jag skriver för att jag tror att man måste våga gå hela vägen ner.
Men mest av allt för att orka fortsätta leva.
För att om jag inte minns måste jag dö.

Det står en vakande hund av sten på mitt nattduksbord. Den är det första jag ser när jag vaknar. Den är det sista jag ser innan jag somnar.
Det är en liten hund , en tax, kanske sju-åtta centimeter lång, du byggde den av tio stenar, limmade ihop den. Nu har den förlorat ett av sina ben. Det lossnade en gång när den föll ner från bordet. Huvudet och öronen är gjorda av lite mörkare sten, kroppen, svansen och benen av lite ljusare.
På huvudet har du målat två glada ögon, en nos och en vänligt leende mun.
Det är länge sen nu, hunden är daterad 1991, årtalet skrivet med tuschpenna på magen intill din signatur.
Var det den sista sommaren?
Jag som aldrig tillmätt mig själv någon större betydelse tänker ofta tillbaka på dom där åren. Fortfarande står dom så levande framför mig, som ett fotografi. Som om det var då jag började leva, verkligen började leva. Som om jag vaknat upp efter en lång sömn. Som om jag vaknat upp. Som om jag vaknat. Som om jag återvänt från de döda.

Jag minns inte när jag senast tog i gitarren. Det var du som lärde mig spela på den. Nu låter jag den för det mesta stå. Jag läser nyöversättningen av "Processen" och lyssnar på Lundberg. "Det är som om ingen längre hittar hit, som längtar hit." Jag tänker att det är så jag har känt dom senaste sju åren. Man lever i skuggan av någon annan och ingenting spelar längre någon roll för allt vi älskar kommer ändå att tas ifrån oss till sist och när kvällen kommer är vi alla döda. I tidningen talar man om Indien och Kashmir, om Blair som pendlar dit och hem, om ännu en yxman som hemsöker Göteborg om natten.

Jag går förbi platsen där spårvagnen kraschade in i folkmassan. Läser på minnesplattan: "Till minne av dem som miste sina liv i den tragiska spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen den 12 mars 1992". Vem ska minnas dig sen? Vem ska lägga ner en blomma här då?
Vid hållplatsen sen, jag drar in hennes doft, blicken sveper längs husens skitiga fasader. En fotoaffär, ett bageri, ett snabbköp. Människor kommer ut med ångande kaffe i plastmuggar med lock.
"När är du född?", frågar jag.
Hon ser upp på mig, som om hon först inte lagt märke till mig, sen vänder hon sin rygg emot mig istället för sitt ansikte, jag rör vid henne med mina ögon, rör hennes axlar, hennes jacka, av en label jag inte känner till.
"Det tar aldrig slut, eller hur?", säger jag. Hon svarar inte. Jag står kvar i hennes skugga när solen bryter fram för första gången på flera år. En äldre man tittar konstigt åt mig till, han bär hatt och duffeljacka och ser besvärad ut. "Det är inte bara du som är besvärad", tänker jag och tar ett steg närmare den äldre mannen. När spårvagnen kommer lutar jag mig fram och viskar in i hans öra:
"Man kanske skulle kliva på ett flygplan med lite sprängdeg under skosulorna?"
Skrämd blick, han skyndar sig in i spårvagnen och försvinner i den sammanpressade mängden därinne. Hon är också borta. Jag tänker att jag nyss stod i hennes skugga. "Nyss stod jag i hennes skugga", tänker jag.
Folk lever i skuggorna. Alltid i skuggan av någonting annat, någon annan. Så har det alltid varit. Jag står länge kvar och ser vagnen kränga bort och upp längs Aschebergsgatan.

Är det en eller flera berättelser jag skriver? Vem gjorde hunden, var det du, var det jag själv, var det någon annan, är allt det här en dröm, varför kommer den tillbaka till mig just nu?
Jag vet inte längre.
Det enda jag vet är att du är allt jag kan skriva om ... min bror ... min far ... min syster ... min mor.

2. NÅGRA OLIKA SÄTT ATT DÖ: Specialskrevs till GSS medlemsantologi 2002.
Det är måndag och jag förbereder mig på att dö opublicerad.
Utanför mitt fönster breder asfalten ut sig, människor ligger ner på trottoarerna, skottskadade av den stora kärlekslösheten, som döda. Snön vräker sig ner från himlen, våt, tung, kall, jag tar en mun kaffe och sitter sen som en staty i fem minuter. "För lite kärlek", sjunger Eva Dahlgren på radion. Too little love. Just too little love.
Jag sträcker mig efter fjärrkontrollen och slår på "Kulturnyheterna".
Göran Greider presenterar sin nya bok:
"Var du än är: Bryt upp! Förändra dig!", skriver han på försättsbladet.
Jag ler svagt. Han är en hjälte. Håret på ända, vildvuxet, flygigt, fritt, en av dom sista med nånting att säga.
Det är en ny tid och Baren-Molle sjunger i schlager-SM, fy fan, Robinson-Jan Emanuel surfar in i riksdan med Palme motivlackad på brädan och snart sitter väl Bo Lundgren och pysslar med Timell i "Äntligen hemma".

Dagen efter. På café med Jenny, lång, vacker, rolig, som jag träffade på statsvetenskapen på det jävla 80-talet. Flera år senare sprang jag in i henne igen, hon sa "hej" och "jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen" och nu är hon den enda jag känner, hon är bra, hon lyssnar, hon vet att jag skriver och ser ut som om hon möjligen också förstår mig.
Jag beställer in en lång latte och är på vippen att säga nånting om Göran Greider men bestämmer mig för att låta bli.
Jenny ler mot mig, vänligt, nyfiket.
"Det var en otäck historia med den där killen som fick en isbit i skallen", säger hon.
Jag tittar upp från min latte.
"Ja, det är också ett sätt att dö på", säger jag.
"Mm." Jenny smuttar på sitt ryska te. "Måste varit fruktansvärt för hans kompis som gick bredvid."

I en tidning sen läser jag en artikel om den amerikanska konståkerskan Tonya Harding. Nu ställer hon upp i en fejkad boxningsmatch mot Clintons långnästa sekreterare. Jag tänker att det är nya tider nu, öppnar ett nytt blankt dokument i min Ibook och skriver:
"Tonya Hardings onda död."
Bara det.
Men det är tillräckligt för att jag ska kunna sova gott.

På nyheterna på kvällen rapporteras med illa dold partiskhet att dom amerikanska soldaterna hade måttband med sig när dom sökte igenom Tora Bora-grottorna efter bin Ladin eftersom liken måste mätas.
Om nåt av dom var längre än 190 centimeter kunde det vara Usama.

Morgonen efter ringer jag Jenny och stämmer träff på Vasaplatsen. Ett ledigt bord, vi slår oss ner, kränger av oss ytterkläderna och beställer det vanliga.
Hon frågar om jag skriver på nånting nytt och jag berättar om mitt nya projekt.
"Tonya Harding ... vem är det?", undrar Jenny.
Jag blir lite ställd men finner mig.
"Jävligt bra titel, tycker du inte?", säger jag.
"Jo ... men vad ska den handla om?"

På hallgolvet ligger dagens post.
I sitt nyhetsbrev berättar den stora mobiloperatören stolt om sitt nya samarbete med varumärket "Sagan om ringen". Varumärket "Sagan om ringen".
Jag tänker att jag borde ha anat. Det är bara en tidsfråga innan också du blir ett varumärke i någons reklamkampanj.
("Det är också ett sätt att dö på.")
Ladda hem loggor och ringsignaler, köp nytt skal, nytt liv, få en ny kropp på bara tolv dagar, det är säljarens marknad.

Jag söker på Internet efter information om Tonya Harding, rädd att hela projektet ska haverera innan det fått luft under vingarna. Jag minns nakenbilderna som cirkulerade några år efter att skandalen briserat. Nu läser jag om Lillehammer igen, hur Tonya låg bakom en järnrörsattack mot värsta konkurrenten Nancy Kerrigan för att hon inte skulle kunna ställa upp i dom olympiska lekarna.
"Skater Attacked at Olympic Trials" var den svarta rubriken i Washington Post den 7 januari 1994. Tonya Harding uttalade sig i tidningen och sa att hon nu tänkte anställa livvakter för att skydda sig själv efter attacken mot Kerrigan.
Som om hon inte visste.
Tonya avslöjades som hjärnan bakom alltihop, fråntogs medaljer och blev avstängd från all tävlan på livstid. ("Det är också ett sätt att dö på.")
Nancy Kerrigan tog silver i Lillehammer. I svenska tidningar kallades dom "Skönheten och Odjuret". Jag tyckte alltid att Tonya var vackrare. Men i min berättelse är hon tvungen att skrivas ut.

Senare på caféet uppträder jag mycket förvirrat:
"Hur ska hon dö?", undrar Jenny.
"Vem?"
"Tonya Harding."
Jag stirrar ner i latten, uppgiven, resignerad, trött.
"Jag vet inte. Jag vet fan inte längre."

Samma kväll bränner jag utskrifterna om Tonya Harding i diskhon. Ibooken virar jag in i en filt, lägger byltet i en papperspåse och låter det gå ut med soporna.
Jag släcker alla lampor utom en, lägger mig raklång på hallgolvet med blicken stint rakt upp i taket, som Timothy McVeigh när giftet strömmade in i hans blodomlopp, och förbereder mig på att dö opublicerad.

hem |
prosa |
senast uppdaterad: 2006-04-02