[till dej som hamnat här]
Hej...

...men jag har ju alltid skrivit.
Och detta, mina vänner, är det i särklass vanligaste svaret på frågan varför jag skriver. Det handlar inte om att pendla ut och in i ett vagt vakuum, jag ser inga svarta hål, jag faller inte i koma framför ett tomt ark för att vakna av att pappret är helt fullskrivet.
Jag bara skriver.
Sen ska jag inte förneka att det finns enskilda företeelser och händelser som på olika sätt inspirerar mig: som rocklåtar på radion, gamla sagor, människor i min närhet, folk jag ser under dagar av shopping, sånt jag läser, min egen barndom.

Jag skriver. Jag är skrivande. (Alltså finns jag...) Mest prosa, eftersom prosan fascinerar mig, eftersom det svenska språket fascinerar mig, hur man utvecklar det, använder sig av det, suger det rent tills bara ben återstår. Men också poesi, ibland, kan man se rocktexter som lyrik, skriver jag poesi oftare, eftersom jag ofta skriver en sång. Jag lyssnar mycket på svensk rock - Lundell, Magnus Johansson, Eldkvarn, LeMarc, Hellstrand, Stefan Sundström influerar och inspirerar.
Jag har
spelat in och gett ut den egna cd:n "Morristown" där jag i tio stycken gör upp med min trassliga bakgrund, bröder, föräldrar, gamla vänner. Upplagan var blygsamma 50 exemplar, jag förväntade mig ingen större efterfrågan, men är glad över erfarenheten.

Jag är uppväxt, men känner mig nästan aldrig som en vuxen. Jag lever och är ansvarstagande som en vuxen, är gift och har två barn samt tre framlidna katter, men vet inte hur det ska kännas eftersom det är första gången jag är vuxen. Lätt överviktig med en del ryggproblem, men glad att jag ändå har lyckats ta mig ända hit, in i en framtid som, trots en värld där hatet är så starkt, ändå får mig att våga hoppas och till och med själv bli pappa.

Nu lever jag i Partille med hustru och två ljuvliga döttrar (läs mer om dom i "Provrörspappan"). Annavera och Matilda är snart sju och vill skratta och dansa hela dagarna.

I Finspång, Östergötland, har jag min hembygd, mitt blod, där bor mina föräldrar kvar, på varsitt håll, och min storebror. Lilleman har flyttat till Norrköping. Jag reser dit ibland, för att se hur dom har det.

Jag läser. Jag är läsande. Jag drev länge en egen hemsida på Internet, där jag och, framför allt, min svärmor skrev om böcker vi läst. Det blir mycket populärlitteratur, deckare, rysare, Dean Koontz, Stephen King, Jan Guillou och Henning Mankell hör till mina favoriter. Men när jag studerade litteraturvetenskap 1995 och 1999 skaffade jag mig en rad nya älsklingsförfattare, och kan numera med gott samvete säga att "Drottningens juvelsmycke" och "Röda rummet" är två av mitt livs starkaste läsupplevelser. Under min bibliotekarieutbildning skrev jag uppsats om litteraturkritikers mottagande av den amerikanske skräckförfattaren Stephen King. Läs den på annan plats på dom här sidorna (snart...).
Mina
läsvanor är således breda som motorvägar. Jag läser i stort sett ständigt, även många dagstidningar och tidskrifter - och serier. Fantomen är en evig hjälte, jag prenumererar, har stormästares grad i Fantomenklubben och det goda märket i min agenda. Att Pondus fick en egen tidning var en av de senaste årens gladaste nyheter.

Jag är journalist i botten. Jag har läst en kurs vid Mitthögskolan som hette Kreativt skrivande, som gav mig oerhört mycket. Det är nog de mest stimulerande av alla poäng jag tagit under åren. Där hade man upplägget att vi först studerade mästarna, för att sedan, med synnerligen varierande framgång, försöka imitera deras stil. Och som vi imiterade! Vi räknade jamber och trokéer, stavelser, skrev elegier och haikku-dikter, härmade H C Andersen och Bröderna Grimm, såg på bilder och skrev historier om föremål vi hittat i naturen.

Och mitt i alltihop kommer en ung flicka och säger med allvarlig röst att hon ramlar ner i ett svart hål när hon skriver och efteråt inte minns annat än att pappret varje gång är fullskrivet när hon vaknar.
Men sån är inte jag, sån är inte jag.
Å nej.

Efter Mitthögskolan hamnade jag i en skrivarcirkel på ABF, som inte gav någon utdelning alls. Kursledaren hade samma namn som en av Sveriges mer berömda diktare, och raljerade över att det var ett namn som borgade för kursens goda kvalitet. Ändå satt han vecka efter vecka och tvingade oss att skriva dikter om vävstolar, med viss variation mellan gemena och versala bokstäver.
Jag höll ut en hel termin, men hoppade sen av.

Detta är mitt brev till dig som hamnar i det här hörnet av Internet. Det är ett seriöst brev, ett brev av kött och blod, skrivet med omsorg och med ett fast fokus på vad jag gör: att jag skriver. Det är på nåt sätt en insikt som känns lika ny varje gång.

Jag: en som skriver, en som älskar, en som har två fantastiska döttrar, en som läser Fantomen, en som gillar actionfilm, en som är bibliotekarie, en som är journalist, en som påbörjat många romaner, en som skrivit en refuserad följetong till Hemmets Journal, en som tycker att Stephen King är en god berättare, en som gärna skriver för barn, en som gärna skriver en Sjöwall-Wahlöö-deckare, en som drömmer, en som sa tack men nej tack till högstadieklassens återförening, en som gillar TV-spel, en som minns Jan Myrdals ord om att alla betydande personer har katt.
En som finns.

Partille den 2 april 2006

Michael Nystås

hem |
introduktion |
senast uppdaterad: 2006-04-02