[ett brev från nässjö]

"Jag kommer hem från Höglandets Visfestival, klockan är halv fyra på söndag morgon, och den gångna dagen, det gångna dygnet har varit ... omtumlande, egendomligt, förunderligt och fyllt av möten med nya människor, gamla vänner, entusiastisk - om än gles - publik, hängivna musikanter och dedikerade arrangörer och diktare."

Vem var det stora vispopundret? Vilka basister var coola? Vem var sprödast, mest förtjusande, spelade bredbent Lundellrock? Vem läste dikter? Vem hade skönaste körtjejen? Här är min skildring av min första livwespelning på över två år - på Höglandets Visfestival i Nässjö den sista helgen i augusti 2003.

Jag kommer hem från Höglandets Visfestival, klockan är halv fyra på söndag morgon, och den gångna dagen, det gångna dygnet har varit ... omtumlande, egendomligt, förunderligt och fyllt av möten med nya människor, gamla vänner, entusiastisk - om än gles - publik, hängivna musikanter och dedikerade arrangörer och diktare.

Här är min berättelse.

Vi lämnade barnen hos mormor i lördags morse, och for sen, min kära hustru Karin, min svägerska Ulrika och hennes pojkvän Ove, mot Nässjö. Utan missöden anlände vi strax efter lunch, och sen låg hela eftermiddagen öppen för oss.

Jag försökte se så mycket som möjligt, trots egen nervositet och förberedelser inför mitt eget framträdande samma kväll. Lars Demian spelade redan i fredags, och det kändes lite trist att missa honom, jag hade också velat se en del andra av dem som spelade då, men fick istället glädjas åt lördagsprogrammet, det fullmatade och det digra.

Jag kan också glädjas åt att ha fått hälsa på och vara i samma loge som legenden Jan Hammarlund, som efter sin egen spelning allt som oftast sågs i publiken och bläddrande bland skivorna i marknadsståndet, som sattes upp på initiativ av några av artisterna.

Musiken presenterades på två scener, Stinsen utomhus, större med full sättning, och Rallaren, mindre, under tak, med intimt ljud.
Själv spelade jag på Rallaren.

Chaida, den förtjusande duon, charmade alla.

De första jag hörde var Chaida, de förtjusande Frida Racksäter och Charlotte Nilsson, för dagen med eldunderstöd av Martin Vilcans från gruppen Mama Viol. "Inget att göra åt" är en liten pärla.
Nu har jag också äntligen laddat hem Chaidas album "Inget att göra åt", som formligen svämmar över av hörvärd och fint producerad vispop, lite Lisa Ekdahl-influerad.

Fredrik Johansson och medmusikanter var en höjdpunkt.

Fredrik Johansson, sen, på stora scenen. Vad ska man säga? Briljant, roligt, avslappnat, en höjdpunkt. Mellansnack och samspelet mellan bandmedlemmarna var en fröjd att höra och se. De försökte till och med få publiken med sig på allsång i ett nummer. Publikdomptörer, i sanning!

Lisen Elwin & The Desert Boys spelade smakfull countrypop.

Lisen Elwin & The Desert Boys hör jag gärna mer av. Smakfull countrypop med en väldigt stark sångerska i Lisen Elwin. Bandet jobbar just nu med sitt nya album, som spelas in i Malmö med producenten Stellan Colt, som tidigare jobbat med bland andra Mikael Wiehe.
Lisen Elwin sjunger med enorm inlevelse och har i omgångar varit i Nashville och skrivit låtar.

Peter Olofsson och coole basisten Olle Grafström.

Men kvällens stora överraskning var den lilla poptrion Peter Olofsson & Alla små stjärnor, som gjorde sin första spelning i den här konstellationen. De började med två Lars Winnerbäck-covers, som säkert drog till sig publik, och jag trodde först att det var tolkningar av andras visor vi skulle få höra.
Men, oj, så jag misstog mig. Olofsson, blott 20 år gammal, började framföra sina egna sånger, den ena mer självlysande än den andra, stöttad av sina bandkamrater, basisten Olle Grafström och trumslagaren Sami Laurila från Borås. Skönt gitarrljud, avslappnad sångstil, berättande texter om kärlek och en osviklig melodikänsla - vilka refränger! Nya låten "Fabian" var ett riktigt uppvaknande: "Nu vill jag ha kärlek, det där som är så härligt".
Röstmässigt har han en egen stil, samtidigt som han påminner om en del ensamma män med gitarrer från det glada 90-talet, Mårten Jansson, Henning, Toms Tivoli-sångaren Johan Rothstein och, javisst!, Lasse Lindh, kanske är Lasse Lindh den närmaste jämförelse jag kan hitta. Minns någon mer än jag Lasse Lindh? Albumet "Bra" (EMI, 1998) är en svensk popklassiker med hits som "I en annan flicka" och "Jag vill vara som du".
Efteråt fick jag en kort pratstund med Peter, och vi bytte skivor, jag fick det första exemplaret i världen (!) av hans kommande cd "Allt eftersom", som utkommer nu i september.
Jag vet att det är stora ord här, men jag återger helt enkelt mina känslor och reaktioner som jag minns dom från festivalen.
Är Olofsson det stora vispopundret, som Dick Lundberg uttryckte saken i forumet på ljuvmusik.nu häromveckan? Vi får se.

Överhuvudtaget är jag väldigt imponerad av den stora musikaliska bredd som arrangörerna förmådde skapa på Höglandets Visfestival 2003. Här fanns allt från finstämd vispop till bredbent Lundell-rock och countrypop.

Dick Lundberg i en äkta rockpose.
"This pärm kills hundar", lyder texten på sångmappen.

Dick Lundberg framträdde med delar av Lucidor och sjöng både nytt och gammalt i aggressiva versioner, som förde mina tankar till Lundells "Slugger"-period och de turnéer han gjorde runt 97-98, skäggig och jävlig med bara elgitarr, trummor och bas - explosiva urladdningar av samma slag som serverades i Nässjö.
Dick är en väldigt rolig scenpersonlighet med en ofta underskattad humor och självdistans, som här manifesterades i körsångerskan Ingrid, byggd av en klädhängare och ett puffskydd, och historierna om henne, torrt ironiska one-liners om kirurgiska förstoringar av allehanda kroppsdelar.

Länge leve den bredbenta Lundell-rocken!
Här Tomas Svensson och medmusikanter.

Framåt midnatt trängde kylan tätt inpå kroppen och det var filtar som gällde för oss som stannade kvar. Skönt då att det bjöds veritabla urladdningar med Tomas Svensson i ett framträdande med taggat band, galen gitarrist (Joakim Blomqvist) och supercool basist (Ivar Johansson). Höjdpunkter: "Jag vill", "Tyst minut för kärleken" och den ömsinta "Hösten".
Dessvärre avbröt arrangören Tomas Svenssons spelning av tidsnöd, så slutet blev lite snöpligt.
Synd.

Henrik Tröst, naken och sårbar, höll ångan uppe i Nässjö.

Henrik Tröst, sång- och dansmannen från Malexander, hade fått äran att avsluta visfestivalen på den lite otacksamma tiden 00.25.
Men vi som var kvar fick lön för vår väntan.
Jag hade inte sett honom sen Grytgöl 2001 och spelningen där med dåvarande duettbrodern Peter Trygg var väl något mer ... ska vi säga finstämd? ... än i Nässjö, då Tröst visade upp sin mer maniska sida, förmodligen i ett försök att hålla värmen.
Låtmaterialet var genomgående precis så starkt och jämnt som jag förväntat mig, med "Sommaren med Sofia", "En bedårande flicka av sin tid" och en taggad version av "På samma sätt" som höjdpunkter. Föredrar annars balladversionen av den sistnämnda, men är glad att den ändå finns med på repertoaren fortfarande.
Henrik Tröst är den typ av artist jag själv gärna identifierar mig med - det är något naket och självutlämnande över hans sånger och hela hans person utstrålar dessa konstnärligt viktiga egenskaper.
En god avslutning på festivalen, och nånting säger mig att han hade kunnat fortsätta hela natten om inte festivalens tillstånd gått ut.

Michael Nystås live på Höglandets Visfestival, den 30 augusti 2003.
Foto: Ulrika Nystås

Själv gick jag upp på Rallarens scen med en gitarr och en gul pärm och spelade åtta sånger för en publik som inte var alltför obefintlig. Jag är glad att jag trots allt genomförde det hela, det är två år sen jag stod på en scen senast, så rampfebern var där, högst påtagligt, men jag hade gott stöd av ljudteknikern Martin som tryggt justerade ljudet i samråd med Karin, Ulrika och Ove, så att sången gick fram som jag ville. Som jag ser det kompar jag mig själv på gitarr bara för att slippa sjunga a capella, är ju ingen särdeles fingerfärdig gitarrist, men klarar mig och tycker att det trots allt är texterna som är centrala.
Jag kände också att gensvaret från publiken var förundrande stort och jag fick många varma kommentarer efteråt, både av medmusikanter och människor i publiken. Hade tryckt en ny upplaga av "Morristown" och sålde elva exemplar under kvällen. Tack alla som lyssnade och köpte och var där!
Setlistan från Nässjö ifall någon antecknar: "Vägen hem", "Rio Tocantins", "Pojkarna som aldrig kunde dö", "Jag skulle ha väntat på dej", "Minnena av Jenny", "Jagad av dej", "Nån som bär mej hem", "Dom avtryck du satte".
Nu väntar jag bara på bootlegen ...

Hanna och Lina läste dikter på visfestivalen.

Men allt var inte bara sång och dans i Nässjö. Där fanns också trevliga avbrott i form av poesiuppläsningar och teaterföreställningar. Jag hörde och såg Hanna Trygg läsa egna dikter i ett rum bakom scenen på teatern i Nässjö Folkets Park. Med sig hade hon sina vänner Lina och Martin, på stolarna satt lappar med sinnestillstånd, som publiken fick välja mellan. Jag satte mig på stolen märkt "patetisk".
Hannas dikter vittnar om begåvning, och det kändes som om hon lämnade ut mycket av sitt inre. "Brutalpoetissan", kallar hon sig själv, och visst var svartsynen i hög grad närvarande, men också kärleken och den svarta humorn och det bitska tilltalet.
I den balansgången finns mycket att ta fasta på.

Jag har mycket med mig hem nu - främst en känsla av tillhörighet, ett sammanhang och ett samband. Nu känns det lite vemodigt, tomt, vardagen är tillbaka.
I lördags var jag en någorlunda respekterad musikant, nu är jag bara en tjock pojke på ett kontor igen.
Men det är väl kanske så livet ser ut.

Saidi och Kollektivet från Norrköping med frontmannen Daniel Saidi.
Johan Piribauer (t.h.) och Gruvtolvan från Arvidsjaur.

Jag har i alla fall köpt på mig mycket ny musik att lyssna in mig på - förutom Peter Olofssons album fick jag med mig Saidi och Kollektivets två cd, Johan Piribauers "Norrland", som ska vara hans starkaste, Dristig (kortklippt på omslaget, lite mer vildvuxen på scen), Ingemar Ragnemalms "4 åsikter" (spännande med en kille som skriver låtar om japanska leksaksfigurer mitt bland all vänsterretorik), och skivor med Alexandersson & Paulsson och Krasse Flodström hem.
Och i dag damp Tomas Svenssons självbetitlade sjuspårs-cd ner i brevlådan.
Härligt bredbent Lundellrock med sköna klaviaturer!

Lev väl därute!

Partille, den 5 september 2003

Michael Nystås


Höglandets Visfestival

hem |
senast uppdaterad: 2006-04-02