[artiklar, krönikor mm]
Artiklar, krönikor och andra texter av fakta- eller åsiktskaraktär, som jag skrivit under åren - plus ett och annat infall. Sidan byggs ut efterhand - precis som allting annat på den här sajten.
Flickan i gaskammaren När Astrid kallades hem
Mitt liv med Ulf Lundell
Springsteens återtåg Lovely Marit
Värkande fötter på Kalas Grävjournalistikens Michael Nystås
Fri lejd för mig och Timo
FRI LEJD FÖR MIG OCH TIMO [2005-08-07]:

"You've been hanging around with all the wrong crowds.
Shining like a hang-on.
You've been lying to them, yourself and me."
With a mask on

Timo Räisänen balanserar hela tiden på en tunn, tunn silvertråd.
Men den brister aldrig, Timo passerar aldrig patetikens gräns, men han är hela tiden nära, och ser ut att när som helst kunna falla ihop till en liten skakande hög på scengolvet.
Det är därför han är så bra.

Jag såg Timo Räisänen med band för första gången i Frihamnen i Göteborg i fredags kväll. Han är ett energiknippe på scenen, som ett med sin gitarr, den månghövdade publiken hälsar honom med ett massivt jubel. Öppningen med genombrottshiten "Lovers are lonely" är klockren, även om jag nånstans kan tycka att det är slöseri att börja med sin kanske största stund.
I samma ögonblick som det första ackordet träffar molnen upphör regnet. Och mitt i slutnumret börjar det igen - den här gången tyst som tårar.
Det är enastående.

"Sweet lover, I'm going to be just fine.
We're going to be all right."

Lovers are lonely

"Lovers are lonely" är fyra minuter popeufori, för kvällen lätt countryspetsad med vackra ringande gitarrer. Timo virvlar runt på scenen, en plats där han uppenbarligen trivs alldeles utmärkt. Hell, publiken lyckas till och med att få honom att kasta av sig sin vita skjorta och spela barbröstad med siffran 22 tatuerad på hjärtats högra sida. I GT dagen efter läser jag att det ska ses som en hyllning till finska popfantomerna i 22 Pistepirkko.
Timo Räisänen är en genuin artist. Under den 45 minuter korta spelningen hinner han framföra nästan hela debutalbumet från i vintras. Utan att känna honom särskilt väl tycker jag mig ana att han är sig själv också på scen. Han växlar mellan sinnesuttrycken, och jag kan förstå om han med sin oförställda sårbarhet väcker moderskänslor hos sina kvinnliga fans. I de snabbare poplåtarna är han lycklig och dansar fram på tå som en ung gud på väg till sin älskling.

"Say something stupid and I'll give them their anecdote."
Ringside Corner

Men det är i balladerna han blir som mest naken, avklädd som kejsaren. På storbildsskärmen ser man smärtan i hans ögon, och i kvällens bästa sång, "With a mask on", får vi bevittna en enorm urladdning som avslutning, där Timo piskar ursinnigt på gitarrsträngarna.
Timo Räisänens melodirika falsettpop lever mycket på sina texter. Det märks att han är son till en lingvist. Här handlar det om att berätta en historia, att sjunga en berättelse, betoning och frasering är perfekt, Timo Räisänen är en skolad textförfattare och det känns som att varje ord är självupplevt.
Det krävs mod att vara så självutlämnande.

"Well, it's been a shit year this far, so let's just wait a while before champagne and cigars."
Champagne & Cigars

Efter en andlös tolkning av "Don't let the devil ruin it all", med Timo ensam på scen med sin elgitarr som enda sällskap, hakar plötsligt bandet på med en elektrisk och uttömmande version, som ligger närmare originalversionen på skivan, nu med förstärkning av Peter Wiberg på munspel.

Efter 45 minuter var det slut.
Det var som Peter Lemarc sjöng 1990:
"Du får fri lejd genom natten."
Jag visste att jag kunde gå lugnt hem efter Timo Räisänens spelning på Göteborgskalaset i Frihamnen i fredags.
För att jag hade sett honom.
För att badgen jag bar med hans porträtt skyddade mig.
Badgen och sångerna han sjöng.
Jag gick ensam hem med "Carry me home", "Don't let the devil ruin it all" och "With a mask on" ringande i öronen.
I dom stunderna var det som om silvertråden brast.
Och allt blev bara vackert.
Tack,Timo, tack.

Text och bild: Michael Nystås


Regnet slutade falla när Timos första ackord träffade molnen.


Samspelet med medmusikanterna fungerade perfekt.


En genuin artist.


Inlevelse kännetecknade Timos spelning.


Det var rena urladdningen i Frihamnen i fredags.

www.timoraisanen.se

GRÄVJOURNALISTIKENS MICHAEL NYSTÅS
[2003-07-30]:
Well, jag måste erkänna att kaffet sattes i vrångstrupen lite grann när jag i juninumret av tidskriften Café fann insändaren härintill, skriven av signaturen "Cool Keith."
Som en del av er möjligen vet är jag sedan mars 1992 dansbandsskribent i Aftonbladet. Det innebär att jag varje tisdag skriver en kolumn i Aftonbladet där jag berättar om den senaste utvecklingen inom företrädesvis svensk dansmusik.
Jag gör det av hävd och gammal vana, uppvuxen med musiken anser jag att den förtjänar samma respekt och journalistiska bevakning som andra musikgenrer.
Ibland uppmärksammas dessa kolumner på de mest oväntade sätt, och av målgrupper som jag aldrig trodde skulle vara intresserade av dem.
Insändaren i Café är ett sådant tillfälle - och jag har svårt att undanhålla er det.
"Branschens verklige hjälte?". Jag undrar det. Jan Josefsson som grävjournalistikens svar på ... petit moi? Frågor, frågor, frågor.
En annan gång blev jag i Aftonbladets ungdomsbilaga Puls jämförd med The Log Lady i tv-serien "Twin Peaks".
The Log Lady och Jan Josefsson.
Hur ska detta sluta?

VÄRKANDE FÖTTER PÅ KALAS [2003-07-27]:
Jag har fortfarande ont i fötterna efter de sju timmarna på Kalas-turnéns Göteborgsstopp i går kväll. Men nånstans får det vara värt de smärtande fotsulor som man får efter att ha stått så länge. Klockan hann bli midnatt innan Håkan Hellström gått av scenen som avslutande akt.
Men det blir inte Håkan jag tar med mej som bestående minne efter Kalas. Störst behållning fick jag - lite oväntat - av Her Majesty och - något mindre oväntat - av den gode Lars Winnerbäcks kompetenta Lundellrock.
Her Majestys basist var helt galen och musiken så inspirerande att alla magsura kritikers ord om att de inte har tillräckligt med hållbart material kom fullständigt på skam. Måns Jälevik är en egensinnig sångare som sjunger rakt ut ur sitt hjärta och jag förstår inte de som säger att hans röst bara är lyssningsbar i små doser.
I merchandiseståndet köpte jag äntligen ett ex av Her Majestys debut-cd "Happiness". Har bara hört singlarna "I'm fire c'mon!" och "F.U.N.E.R.A.L." innan.
Måste också nämna kvällens demoband Olivia (på Kalas-turnén spelar ett lokalt band på varje spelställe) - ett litet fynd vars akustiska popmusik trollband åtminstone mig. Sångerskan Annika Isaksson låter som Cardigans-Nina, och skriver alla låtar själv, samt spelar gitarr. Basisten var en svängig syn även här. Bästa låt: "The occasion". Efteråt såldes en prisvärd demo-cd, "Slipped away". Läs mer om Olivia på bandets webbplats, www.oliviapopband.com.
Lars Winnerbäcks publik var en karbonkopia av Lundellpubliken, möjligtvis med något större andel yngre flickor, Winnerbäck är ju trots allt inte äldre än tjusju. Dock är Idde Schultz i hans orkester, Hovet, en betydligt fagrare syn för en annan.
"Dunkla rum", "Solen i ögonen", "Faller" och "Kom änglar" hörde till höjdpunkterna.
Marit var förstås där, Lovely Marit, med en show så fartfylld att jag knappt insåg att hon inte har många fler bra låtar än de alla redan hört.
Men det räcker förstås långt när man är ett sånt charmerande yrväder som Marit.
Annars funderade jag mest på hur folk såg ut och hur de tävlade i att ha politiska åsikter så långt vänsterut som möjligt.
LOVELY MARIT [natt, 2003-06-26]:
Marit Bergman är min stora favvoartist just nu. Marit Bergman spelar på Kalas-turnén med celebert folk som Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och - givetvis - Her Majesty, vårt senaste rockhopp.
Kalas-turnén når Bananpiren i Göteborg den 26 juli och det är nästan så att jag funderar på att gå dit, bara för att få se lovely Marit. Efter Springsteen är ingenting omöjligt för den här 31-åringen.
Marit Bergman har just släppt fyraspårs-EP:n "From now on EP" (BMG) med ett titelspår som är fullkomligt ljuvligt och tre andra sånger som fyller hela min värld. Eller vad sägs om en Mary J Blige-cover ("Real love"), en skön Moneybrother-duett (yes! Moneybrother!) och Fireside-tolkningen "Sweatbead".
Nu är det snart mitt i natten, jag är gräsänkling och ska upp tidigt och jobba och det börjar bli alldeles för sent för att skriva mer, men är man gräsänkling kan man lika gärna uppdatera hemsidor, som Arne-Kjell vänligt påpekade i dag.
Jag har just lagt ut omslaget till "From now on EP" här intill så att alla kan beundra det.
Jonas Linell har tagit bilden.
Spring nu och köp skivan, barn.
Seså.
SPRINGSTEENS ÅTERTÅG [2003-06-22]:
Det var precis så bra som alla tidningar skriver!
Bruce Springsteen och bandet var på ett strålande humör, han pratade svenska, flera meningar, och gladdes åt att arenan blivit lagad, skämtade och skojade.
Bandet i toppform, Clarence gjorde entré med blomstrande midsommarkrans i håret, Nils Lofgren hyllades på sin 52-årsdag och vi lät dom aldrig sluta spela.
En närmast religiös upplevelse, som ett väckelsemöte, en kyrka med pastor Springsteen som salvelsefull predikant.
Jag hade inte velat missa det här - och hängde på luren när de sista tusen biljetterna överraskande släpptes dagen före midsommarafton.
Oj. Oj. Oj.
Musiken ringer fortfarande i mina öron. Det här kommer jag att bära med mig länge.
Bäst: "Mary's place", en andlöst vacker "You're missing" och en sällan spelad "Bobby Jean". Jublande "Waitin on a sunny day" för Soozie Tyrells lättfotade sommarviolin. Kvällens mest lättnynnade och snabbfästande nummer.

LÄS MER:
Fem fyrar till Bruce [Göteborgs-Posten, 22 juni 2003]
Kung Bruce [Aftonbladet, 22 juni 2003]
Himmelskt, Bruce! [Expressen, 22 juni 2003]


Min biljett. 470 SEK. Värd vartenda öre.


Förstasidan i del 3, Göteborgs-Posten, 22 juni 2003.


Aftonbladets förstasida, 22 juni 2003.


GT/Expressens extrabilaga, 22 juni 2003. Tommy Holls bild täckte både fram- och baksida.


Minneslöp som delades ut av GT före och efter konserten.


GT:s förstasida, 22 juni 2003.

FLICKAN I GASKAMMAREN [2003-05-23]:
En stark bild ur ett bildreportage i juninumret av tidskriften Wallpaper. Det du ser här intill är bara en liten detalj ur bilden, som i helsidesformat föreställer en liten flicka fastspänd i en gaskammare för avrättningar i Miami.
Bilden är en av många i nya Wallpaper i ett bildreportage av fotografen Helmut Newton, kanske mest känd som modefotograf. Han har rest över hela världen för att kunna ta sina bilder - i Wallpaper presenterar han sina bilder från bland annat Berlin, Israel, New Yorki, Las Vegas, Prag, Moskva, Wien och - Miami.
Bilden på flickan i gaskammaren är tagen på ett polismuseum i Miami - men fick mig inte desto mindre att hålla andan några sekunder.

Wallpapers webbplats: www.wallpaper.com

NÄR ASTRID KALLADES HEM:

Stående, fullt påklädd och på språng, tar jag emot dödsbudet. Amanda Rydman, programledare för P3:s "Folkradion", säger: "Vi har just fått veta att Astrid Lindgren är död".
Klockan är 12.55. En kall vind drar igenom mig, och jag lyfter luren för att ringa min fru. Hon svarar inte. Jag talar in ett förvirrat meddelande på hennes mobilsvar. Det hela känns ... märkligt, overkligt.
Några minuter senare lämnar jag min arbetsplats.
Astrid Lindgrens död tas emot med sorg över hela världen. De viktigaste svenska tv-kanalerna bryter sina sändningar, tidningar trycker tjocka minnesbilagor, i Stockholm fyller människor Astrid Lindgrens port med blommor och hälsningar, i Vimmerby halas flaggorna till hälften. Kondoleanser strömmar in till svenska ambassader. I Ryssland säger man att Karlssons mamma är död och att landet förlorat sin babusjka. Presidenterna i Ryssland och Tyskland uttalar sig, och i Norge lyser rubriken: "Nu blir det ensamt".

Jag kommer inte från ett läsande hem. Ändå har jag en djupgående känsla för Astrid Lindgrens rika värld av figurer, mest tack vare frökens högläsning i skolan, men också genom tv-serier och filmer. Mest minns jag Mio, Lejonhjärta och Ronja och de strapatser de utsattes för, och som fröken läste om. Emil och Madicken såg jag på tv: Emil som kämpade i snöstormen för att den dödssjuke Alfred skulle få vård i Mariannelund, Madicken som hoppade från hustaket med ett paraply i handen. Starka och odödliga scener, som jag burit med mig. Kanske fick de mig att orka vidare. Kanske påminner de mig om vad en människa kan uthärda - eller att man absolut inte ska försöka hoppa fallskärm med ett paraply som enda instrument.

När jag stiger ut på Kapellplatsen bryter solen fram genom molnen över Göteborg för första gången på flera dagar.
Det är en hälsning från Astrid.
Tror jag, tra la la.


[Jag skrev den här, tidigare opublicerade, texten bara timmar efter Astrid Lindgrens död den 28 januari 2002. Från början var den tänkt att tryckas i tidskriften Öppen Scen, i vars redaktion jag sitter, men av olika anledningar publicerades den aldrig. Jag väljer nu att publicera den här istället. Jag vet inte om världen blev kallare. Ibland vaknar jag om natten och tror det.]

CARL-JOHAN VALLGREN PÅ DRIFT I HALMSTAD OCH BERLIN:

Det är en av dom där riktigt kvalmiga sommarkvällarna när jag smyger in i svala Immanuelskyrkan i Halmstad för att höra författaren Carl-Johan Vallgren. Vi är kanske ett hundratal förväntansfulla, några av oss har aldrig hört talas om honom förut, några av oss har hört hans namn men inte läst något av det han skrivit, ytterligare några känner till honom mycket väl och tillhör den hårda kärna av läsare som läst allt han gjort.
Olika människor med olika motiv och olika bakgrund.
Allt detta tänker jag när jag ser Carl-Johan Vallgren i svart rock och ring i örat släntra längs mittgången fram mot scenen. Han intar den med självklarhet, väl medveten om sitt fördelaktiga utseende och sin närmast magnetiska blick som en kort stund sveper över publiken, som för att läsa av den, tolka den.
Carl-Johan Vallgren är trots sex utgivna böcker fortfarande förhållandevis okänd för den breda allmänheten. Hans böcker utkommer i åtta länder och han är nästan mer känd utanför Sveriges gränser. Han föddes 1964 i Linköping, men av östgötskan hörs inte ett spår. Sedan snart tio år är Vallgren bosatt i Berlin dit han flyttade efter några år i Köpenhamn.
Nu är han i Sverige för att lansera sin nya roman, "Den vidunderliga kärlekens historia", som han hoppas ska bli en stor framgång. Det är den kritikerhyllade berättelsen om kärleken mellan den svårt missbildade Hercule Barfuss och hans raka motsats - den utomjordiskt sköna Henriette Vogel. Hercule är ohyggligt vanställd, dövstum, dvärg när han föds på ett glädjehus i Königsberg år 1813 och hade varit dödsdömd om det inte funnits människor omkring honom som ville honom väl. Genom livet upplever han också stor glädje - och stor sorg - av sin övernaturliga förmåga att kunna läsa andra människors tankar.
Carl-Johan Vallgren är en utmärkt talare. I Halmstad varvar han fritt tal med högläsning ur "Den vidunderliga kärlekens historia", och berättar att han ville skriva en riktigt klassisk kärleksroman, så gripande att ingen som läser den skulle kunna hålla tillbaka tårarna.
- Jag ville skriva om en man som älskar med en oerhörd styrka, säger han.
Det tog honom fem år att skriva den nya romanen.
- Hur försörjde du dig under tiden? frågar någon ur publiken.
Carl-Johan Vallgren ler hastigt:
- Bankrån och småstölder, säger han sen och får ett hjärtligt skratt som belöning.
Sanningen, som strax därefter avslöjas, är att Carl-Johan Vallgren fick en oväntad försäljningssuccé. Pamflettromanen "För herr Bachmans broschyr" snabbskrevs på tre veckor under mellantiden. Den inbringade en hel del pengar eftersom den var en liten bästsäljare, som i sin tur gav honom skrivarro.
I publiken sitter komikern Peter Wahlbeck och ställer kritiska frågor. Är inte den nya boken för klichéartad? Vallgren håller inte med utan menar att temat om kärleken mellan skönheten och odjuret aldrig kan bli omodernt.

Den bok jag med stor behållning ägnade semestern åt var "Dokument rörande spelaren Rubashov", som Vallgren gav ut 1996. Det är en sträckläsarbok om en utfattig hasardspelare som i sekelskiftets Sankt Petersburg utmanar djävulen på ett parti poker. Det slutar med att Rubashov straffas - för honom blir det så småningom ett straff - med evigt liv. Han kan helt enkelt inte dö, hur mycket han än försöker. Och han försöker verkligen när olyckorna oundvikligen börjar drabba honom: han kastar sig från hustak, äter råttgift, försöker hänga sig, svälta sig, dränka sig. Det blir ofta ofrivilligt absurt: "I gryningen hade han hoppat från ett vattentorn och därefter från en byggnadsställning vid en av de nya esplanaderna".
Så här skriver Vallgren efter ett misslyckat hängningsförsök: "Men när inget hänt efter en halvtimma tröttnade han och skar ner sig."
Skrattet fastnar i halsen.
Rubashovs förtvivlan är bottenlös:
"Döden var hans dröm. Döden var hans strävan, hans befriare, den mäktiga hand som med ett enda ryck skulle slita sönder hans plågas bojor."
Men slutligen tvingas han foga sig i sitt grymma öde. Som läsare följer vi honom genom hela 1900-talet och får se honom dyka upp i nästan alla avgörande händelser, ena stunden hos den ryske tsaren, några år senare som munskänk hos Rasputin, ytterligare längre fram defilerar Hitler förbi i det brinnande världskriget och så fortsätter Rubashovs jakt på någon i samma situation som han själv ända fram till våra dagar och millennieskiftet.
Det är en mycket lättillgänglig men samtidigt originell roman.

Carl-Johan Vallgren är också musiker och har gett ut tre album under eget namn. Senaste plattan, "Kärlek och andra katastrofer" (Bonnier Music), släpptes hösten 2001 och är mycket njutbar lyssning. Vallgren skriver långa, berättande texter, inte sällan med en elak udd, men lika ofta sinnligt och vackert. Som i den andlösa balladen "Linnea, när kommer du tillbaka" från senaste skivan: "Linnea, jag minns hur du sprang mot bussen i regnet utan att vända dig om och om jag vetat då att det var den sista gången jag såg dig då skulle jag bett dig att stanna", sjunger han.
Musikaliskt landar Carl-Johan Vallgren i visgenren bland kollegor som Lars Demian och Stefan Sundström.
Ytterligare en sida hos denne mångsidige författare och artist:
I år sommarpratade Carl-Johan Vallgren för första gången i radions P1. Det var 90 mycket underhållande minuter där Vallgren bjöd på sig själv och berättade historier om sitt liv i Berlin och om sitt skrivande med mycket humor och allvar. Intresserade lyssnare fick också tillfälle att höra ett flertal av Carl-Johan Vallgrens sånger eftersom det var nästan den enda musik han spelade i programmet...

BÖCKER AV CARL-JOHAN VALLGREN:
Nomaderna (1987)
Längta bort (1988)
Fågelkvinnan (1990)
Berättelser om sömn och vaka (1994)
Dokument rörande spelaren Rubashov (1996)
För herr Bachmanns broschyr (1998)
Berlin på 8 kapitel (1999)
Den vidunderliga kärlekens historia (2002)

SKIVOR MED CARL-JOHAN VALLGREN:
Klädpoker med djävulen (1996)
Easylistening för masochister (1998)
Kärlek och andra katastrofer (2001)


[Texten är ursprungligen publicerad i tidskriften Öppen Scen, 3/2002]

MITT LIV MED ULF LUNDELL

Jag är fanatiker. Lundell-fanatiker. En sån som, när Ulf Lundell sjunger eller skriver om en speciell bok eller skiva, rusar och köper boken eller skivan. Och jag är stolt över det!
Jag upptäckte Irma på det sättet.
Och Edgar Lee Masters roman "Spoon River" har numera en framskjuten plats i min bokhylla. Om Irma skriver Lundell i sin självbiografiska roman "En varg söker sin flock":

"/.../vi hör Irma på radion och äntligen en sångerska som kan svalka, som kan sjunga, som inte står på torget och tävlar med nån annan om att vara Sveriges bästa rocksångerska, det vill säja två brudar som skriker tills dom tappar andan, åttital i högsta grad, skrik så är det nåt, det var aldrig särskilt häftigt, Irma däremot är en nittitalistisk sångerska, förhoppningsvis, en intelligent röst i en intelligent kvinna."

Jag köpte Irmas plattor sen och föll.

Om Edgar Lee Masters bok sjunger han i "Det är inte ensamhet" på "Livslinjen"-boxen 1991:

"Hon gav honom boken och sa: I den här är det dom döda som talar och vad dom vittnar om är kanske inte vad man skulle vilja höra."

Jag fann den inte på ett antikvariat, som Lundell sjunger, utan på förra årets bokrea, inte ett dugg romantiskt, men verkligheten är aldrig som i sångerna.

Ulf Gerhard Lundell var alltid den störste, den som allting utgick ifrån, den som allting slutade med. Det var en rundgång, en cirkel, vi var några vänner som fördjupade oss, som dyrkade varje ton från hans gitarr, varje ord som kom över hans läppar. Vi grät floder till "Rialto", jag ändrade i texten så att denna monumentalt vackra ballad kom att handla om flickan jag var förälskad i just då. Vi knöt nävarna till "Herrarna" och "Bente", vi skrålade lyckligt med i "Kär och galen", och inne i Norrköping sjöng vi "Du kanske säjer Norrköping, det är en jävla stad, då har du aldrig gått på stadens södra promenad".
När vi blev äldre skrev Lundell en sång om oss: "Pojkarna längst fram". Gud, vad vi var stolta!

Jag har i mitt liv sett Ulf Lundell uppträda fem gånger: 1985 och 1988 i Norrköping, 1989 på Scandinavium i Göteborg, 1991 i Nyköping och 1993 i Östersund. Jag avstår från att rangordna dem.
Men jag minns särskilt 1985 i Himmelstalundshallen.
Min gode vän Michael Holmström, reporter på Norrköpings Tidningar, tog mig med. Han skulle recensera och Lundell var nyskild, full ("sjuk", sa jag) och galen, lullade fram och tillbaka på scenen och rosslade fram texter som ingen begrep. Det sas att artisten var förkyld och febrig, men alla "visste" att han var kraftigt berusad. Efter, jag tror det var "Rialto", slängde han ut sin gitarr - Den Vita Viskningen - i publikhavet och frustade: "Nu får Backa-Hans (Eriksson, basist) ta hand om mig". Så vinglade han av scenen och förvirring uppstod innan det meddelades att konserten måste avbrytas. "Skandal, Lundell", skrev tidningarna och folk ville ha pengarna tillbaka. Men för mig var konserten himmelsk. Jag var tretton år och avgudade Lundell. Efteråt gick jag hem och skrev en lyrisk "recension" - beskrev minut för minut av kvällen i Himmelstalundshallen. Jag var okritisk och förhärligande. Ulf Lundell kunde inte göra fel. I bland kan jag undra om denna, många gånger överdrivna, respekt från medmusiker och publik inte skrämmer honom.

Jag gjorde ett specialarbete om honom på musiktimmarna i skolan på högstadiet. Iförd Lundell-t-shirt, Lundellpannband och för dagen klädsamt hes och rosslig, gjorde jag en Mark David Chapman och låtsades vara min idol inför klassen. Det var på Grosvadsskolan i Finspång, ett ställe där några svåra år framlevdes i mitten av 80-talet.

Några år efter konserten 1985 var Lundell frälst, avgiftad och nykter alkoholist. Han sparkade trummisen på 1988 års turné när denne uppträtt berusad. Han satt i TV den julen i Joakim Strömholm och Agneta Brunius långfilmslånga dokumentär och talade om sitt nya liv.
Det är ett program jag fortfarande njuter av att se.
Om sina känslor och upplevelser och om sin kamp mot alkoholen under den här tiden berättar Lundell också i romanen "En varg söker sin flock" och på dubbelalbumet "Evangeline".
"En varg söker sin flock" är en av Lundells allra bästa böcker, och avgjort den som berört mig mest. Stycket där han berättar om sitt första möte med Gud är så naket, utlämnande, så...elektriskt. Skrivet ur en smärta och en längtan djupare än någon kan föreställa sig. Det var inte förvånande att höra att romanen senare användes av en präst i en predikan. Lundell skriver:

"Så vi sitter i våra stolar och vi knäpper våra händer och han talar vår bön och mot slutet av den kommer strömningar, som surranden, som mild elektricitet, upp från fötterna, upp genom benen och sen vidare upp genom kroppen och jag sjunker ner halvt förlamad i stolen/.../och jag kan inte komma ur stolen utan måste vänta. Jag måste vänta och bli sittande. Tills jag äntligen kan komma på benen, mycket frånvarande, slagen av en kraft/.../jag har tagit steget fullt ut nu och jag kommer att fortsätta att gå."

Elektriskt, var ordet.

Jag skrev att jag var fanatisk. Det är sant.
1989 hette favoritlåten framför andra "Kärleken förde oss samman", jag älskade den och såg en annons i tidningen om en billig studio i Stockholm där amatörer fick spela in till blipp-blopp-komp. Jag tog kontakt och vi for upp sen - jag, pappa och brorsan - och jag sjöng in "Kärleken förde oss samman".
Kompet hade jag fått på kassett tidigare, komplett med saxofonslinga så att jag visste när jag skulle sjunga och inte... Studiofolket lovade att ta bort den sen, men när vi kom dit, hade de haft översvämning där och tvingats byta utrustning. Det gjorde att saxofonslingan inte gick att mixa bort längre. Resultatet blev, som alla förstår, inte särskilt bra. Men jag var strålande nöjd, och när Lundell några veckor senare kom till Norrköping för att signera sin nya bok "En varg söker sin flock", tog jag bussen in. I fickan hade jag en kassett med Låten på, som jag stolt överlämnade. Jag darrade av nervositet och tänkte att jag skulle säga något käckt. Lundell var just omgift med Fredrika, så jag sa:
- Har du frun med dig?
Lundell tittade upp, skärskådade mig, jag minns att han log snett och sa:
- Det tänker jag inte tala om för dig, för då rövar du bara bort henne.
Just så sa han. Med exakt dom orden. Det är första och enda gången Ulf Gerhard Lundell har talat med mig. Samtidigt är det - det och ett brev jag fick en gång - mitt personligaste och käraste minne av honom. Han tycktes bli glad för kassetten, garvade och sa:
- Det är inte varje dag man får julklappar, ha, ha!

En enda gång har Ulf Lundell platsat på en "Absolute Music"-samling. Det var inte med "Öppna landskap". Det var på nummer sex eller sju (eller fem) i serien, det var 1987, sensommar och låten hette "För din skull".
Lundell, just utsläppt från torken, sjöng med sprucken röst:

"Lyckan är en följd av dina handlingar och inte nåt du får".

Vi skrev det sen, i våra hjärtan, på pärmarna i skolan, för alla flickor vi aldrig kunde få, och i skoltidningens sista nummer, Christian och jag. Med knaggliga bokstäver, blödande av längtan:
"Lyckan är en följd av dina handlingar och inte nåt du får".
Och vi visste att det var sant.

Ulf Lundell har skrivit sju romaner. Jag har ofta tänkt att nån borde skriva en rejäl avhandling om böckerna. Verkligen gå till botten med dem. Lundells författarskap är märkligt. I sista numret av skoltidningen, Print 1/87, har jag just läst romanen "Sömnen" från 1977. Det är Ulf Lundells andra roman och jag är 14 år och skriver i en lyrisk recension med rubriken "Pojken Lundell":

"Det är en bok man helst inte vill släppa ifrån sig. Den belyser en rocksångares liv och den ensamhet han känner, en ensamhet han vant sig vid med åren./.../Jag läser Sömnen i bland. Jag tittar på omslaget i smyg. Det gör jag för att jag tycker om den. Jag tycker om Sömnen. Utan att överdriva."

Ord och inga visor.

Ulf Lundell har inspirerat många svenska artister: Magnus Johansson på 90-talet, Mårten Jansson, Magnus Lindberg, Kajsa Grytt, Staffan Hellstrand, Niklas Strömstedt, Toni Holgersson, Peter LeMarc och Marie Fredriksson för att ta en handfull svenska rockpoeter. Per Gessle led under åren som soloartist på 80-talet svårt av sitt Lundell-komplex (men det blev ganska bra låtar).
Flera av dem har spelat in Lundells låtar på skiva. Magnus Lindberg spelade redan 1978 in en tonsatt dikt av Lundell, "Blåklint". Men den dök upp på skiva först 1993, på Lindbergs CD-samling "Diamanter 1974-93". Triad (Niklas Strömstedt, Janne Bark och Lasse Lindbom) fick 1988 "Tempel" av Lundell till sitt album. Samma år spelade han själv in den på sin Jesus-dubbel, "Evangeline". Marie Fredriksson fick "För dom som älskar" till sin "Den sjunde vågen"-LP 1986 (senare utgiven på "Livslinjen"-boxen 1991). John Holm sjunger fina "Barn" på utmärkta "Vilda fåglar"-antologin 1994 och Efva Attling gör en softad "Kärleken förde oss samman" på "Nerver" 1989.
Det finns en uppsjö av exempel.
Men det finns också artister som Lundell låtit sig inspireras av. Hela "Sweethearts" är ett lysande exempel på det. Lundell sjunger Bowie, Jackson Browne, Dylan, Springsteen och Van Morrison. "Hårt regn" på "Radio Parlophone - andra sändningen" 1983 är Bob Dylans klassiska "A Hard Rain's A-Gonna Fall" i svensk tolkning. Den blev över från inspelningarna av "Kär och galen"-albumet och återutgavs senare som bonusspår på CD-versionen av "Preskriberade romanser 1978-88", tillsammans med en rad b-sidor från diverse singlar. Den som har vinylutgåvan av nämnda album, rekommenderas alltså att också köpa CD:n.

Det är ganska okänt, men Lundell blev en gång besjungen av självaste Gösta Bernhard i TV och på skiva. Det var 1985 och TV2 körde en serie nöjesprogram under rubriken "Music Party". Hans Edler var programledare och i en sändning framförde den gamle revyartisten sin hyllning till Lundell.
- Om Ulf Lundell får sjunga rock, så kan väl jag få sjunga country. Jag är ju i alla fall nästan dubbelt så gammal som han, sa Gösta Bernhard i programmet.
"Evert Taube besjöng Sjösala vår/Bellman höjde kannan till gutår/Din rockiga ton ger transpiration/när du spränger ungdomens resår", sjöng Bernhard och inbjöd Lundell till en duett. Det blev aldrig något av med den saken. "Music Party" blev ett av Gösta Bernhards sista framträdanden. Han dog 1986, 76 år gammal.

På "Den flygande holländaren" tolkar Lundell och hela den svenska rockeliten Cornelis Vreeswijk. Ulf Lundell sjunger "Cool Water - på Den Gyldene Freden", texten kändes då, 1988, ännu brännande aktuell:

"Gå härifrån, jag ber/Låt bli, drick inget mer/.../Glöm detta onda rus/Aldrig mer antabus".

Den 30 juni inleder Ulf Lundell sin jubileumsturné på Finspångs Slott efter 20 år som artist. Jag hoppas på 20 år till.

Michael Nystås är journalist i Göteborg och har tidigare medarbetat i Norrköpings Tidningar. Han var 10 när han knockades av Ulf Lundell.


[Artikeln skrevs till Norrköpings Tidningars Rockslottet-bilaga inför Lundells turnépremiär i Finspång sommaren 1995. Den görs härmed tillgägnlig för en större, intresserad publik. Observera att den i vissa stycken kan vara daterad - exempelvis har Lundell framträtt på ytterligare "Absolute Music"-kompilationer efter 1995, och gett ut ännu en roman, mastodontromanen "Friheten" (Schultz Förlag, 1999).]
hem |
artiklar, krönikor |
senast uppdaterad: 2006-04-02